Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårseglats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skötekan, långbåten, torsksumpen och småbåtarna lågo,
omsedda och nytjärade och guppade för vågskvalpet
vid bryggan. Men han drog ändå på saken. – Nej,
vad skulle folk säga, om han, gamle karlen, gåve sig
ut på en sådan där färd bara för nöjes skull? Nej,
var det likt någonting det!
Stadsbon, som visste, att Jan-Eriks gamla
skärkarlshjärta trots allt ännu hängde fast vid hans
»bragders vagga» där ute i havsbandet, och att han i
hemlighet längtade dit minst lika ivrigt som stadsbon
själv, började tala hänförda ord om storskärgårdarna
och alla dess härligheter, om ejdrarna och svärtorna,
de lustiga tordmularna och alla de andra fågelfolken.
Han, Jan-Erik, rådde ju fortfarande om en fjärdepart
av Blålöga. – Att vara småkonung i ett sådant rike,
och så aldrig fara dit utan bara gå hemma på land
och träla med jorden!
- Ja, när han blivit riktigt gammal och lämnat ifrån
sig gården till barnen, då skulle han slå sig lös
och ligga ute på Blålöga hela sommaren och plocka
dun och fiska flundra och sik, skjuta säl och gå där
och »tomta» och pyssla om fåglarna. Då skulle han bli
skärkarl igen. Men än så länge var det bäst att hålla
på med jorden och låta utkobbarna sköta sig själva.
Men stadsbon, som beslutat att driva saken till dess
spets, stod på sig: Ja, visst ja! Det där kände han
nog igen. Bara prat och undanflykter! – Jan-Erik
hade tröttnat på sjön och blivit »upplänning». Det
var hela sjukan.
Det tog skruv. – »Upplänning, sa han! – – – Tröttnat på
sjön! – – – Nej, se det var då en evinnelig lögn! – Vi far väl
i kväll då.» Och därmed var saken avgjord.
Solen sken ännu klar, då de lade ut med skötekan
från bryggan. De nyanlända svalorna flögo kvittrande
till och från sina bon under taken på de gamla
sjöbodarna, och några fiskmåsar och »ljusor» höllo
en högljudd träta om den i grundvattnet utkastade
strömmingsråken.
För en frisk sidovind bar det i väg över hemfjärden. Jan-Erik
halvlåg i aktern med rorkulten under armen, medan stadsbon
gjort det bekvämt åt sig i fören. Han hade dagen förut sluppit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
