skötekan, långbåten, torsksumpen och småbåtarna lågo, omsedda och nytjärade och guppade för vågskvalpet vid bryggan. Men han drog ändå på saken. -- Nej, vad skulle folk säga, om han, gamle karlen, gåve sig ut på en sådan där färd bara för nöjes skull? Nej, var det likt någonting det! Stadsbon, som visste, att Jan-Eriks gamla skärkarlshjärta trots allt ännu hängde fast vid hans »bragders vagga» där ute i havsbandet, och att han i hemlighet längtade dit minst lika ivrigt som stadsbon själv, började tala hänförda ord om storskärgårdarna och alla dess härligheter, om ejdrarna och svärtorna, de lustiga tordmularna och alla de andra fågelfolken. Han, Jan-Erik, rådde ju fortfarande om en fjärdepart av Blålöga. -- Att vara småkonung i ett sådant rike, och så aldrig fara dit utan bara gå hemma på land och träla med jorden! - Ja, när han blivit riktigt gammal och lämnat ifrån sig gården till barnen, då skulle han slå sig lös och ligga ute på Blålöga hela sommaren och plocka dun och fiska flundra och sik, skjuta säl och gå där och »tomta» och pyssla om fåglarna. Då skulle han bli skärkarl igen. Men än så länge var det bäst att hålla på med jorden och låta utkobbarna sköta sig själva. Men stadsbon, som beslutat att driva saken till dess spets, stod på sig: Ja, visst ja! Det där kände han nog igen. Bara prat och undanflykter! -- Jan-Erik hade tröttnat på sjön och blivit »upplänning». Det var hela sjukan. Det tog skruv. -- »Upplänning, sa han! -- -- -- Tröttnat på sjön! -- -- -- Nej, se det var då en evinnelig lögn! -- Vi far väl i kväll då.» Och därmed var saken avgjord. Solen sken ännu klar, då de lade ut med skötekan från bryggan. De nyanlända svalorna flögo kvittrande till och från sina bon under taken på de gamla sjöbodarna, och några fiskmåsar och »ljusor» höllo en högljudd träta om den i grundvattnet utkastade strömmingsråken. För en frisk sidovind bar det i väg över hemfjärden. Jan-Erik halvlåg i aktern med rorkulten under armen, medan stadsbon gjort det bekvämt åt sig i fören. Han hade dagen förut sluppit