Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårseglats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lös från den stora, bullrande staden och kände sig nu
som hade seglatsen ställts till lycksalighetens öar.
- Tirr-r-r, tirr-r-r! skreko tärnorna och närmade
sig under hoppande flykt, som ville de simulera ett
luftanfall, då ekan passerade förbi smågrunden
utanför Hemskäret.
- Hör bara, på dom stackarna! utlät sig Jan-Erik.
»Tri-i ägg, tri-i ägg! Du tog dom, du tog dom!»
säger dom. Man ska ju tänka sej, att dom ä vana att
aldrig få häcka i fred, och så snart en båt kommer
i närheten å grundena, blir dom rakt ursinniga.
- Ja, dom där tärnorna ä allt vad som finns kvar utå
fåglarna här på skäret, nu sedan albroken å tyllen
också ä borta. – Och då minns jag när det häckade
fullt med ejder och alla möjliga andra fåglar här
liksom på dom andra holmarna och uddarna runt kring
fjärden. Som barn satt vi på bryggorna å matade
ejderruggar med strömmingsråk och brödbitar. Ja,
borta hos gamle båtsman Rask på Långskaten va ådorna
så tama å kavata av sej, så dom bogjorde på vedbacken
å t. o. m. inne i ugnsgruvan i köket.
Hå, hå, ja, ja! Så var det på den tiden. Men hur
ä de nu? – Tomt över allt! De ä slut me fåglarna,
å de ä vi, dom nu levande, som bär skulden ...
De togo i land i Norrviken på Ängsö för att
se efter örnarna vid Långkärret och inspektera
skrakholkarna, som Jan-Erik satt upp utmed stränderna
av Garviksudden. Örnarna gåvo sig till känna, så
snart de båda männen kommo ut på mossen. De hade små
ungar i boet och kretsade under ängsligt skrockande
över skogen. Besöket vid skrakholkarna var däremot
en stor missräkning. Av dussinet holkar voro elva
plundrade och övergivna; ett par t. o. m. sönderbrutna
och nedkastade på marken. – Sådana sakramentskade
vettvillingar att fara fram! muttrade gubben. Hade
jag dem här, skulle jag göra äggröra av dem på eviga
momangen, så sant jag heter Jan-Erik Österman! – Först
den tolfte holken, som satt väl dold i en
knotig martall uppe i bergbranten, befanns vara
bebodd. Skräckan låg och väste i holken och visade
ingen lust att giva sig ut – ett säkert tecken till
att kläckningen var nära förestående. – – –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
