Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårseglats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadsbon. Men gammelsälen, som i det osäkra morgonljuset
antager jättelika dimensioner, ligger fortfarande
orörlig på grundet.
Nu törs Jan-Erik icke hålla närmare för de förrädiska
»bränningarnas» skull, men i detsamma han faller
av för vinden, vänder han sig mot storsälen med ett
illhojande:
»Opp me dej, Gammel-Jerker, och ligg inte där och sov längre!»
Då lyfter sälen sitt långsträckta huvud, super in
luften med några snyftande andetag och vältrar sig
i sjön. Ett ögonblick höjer han huvud och bröst över
den blanka dyningen. Men så försvinner han åter och
förblir borta...
Österhimlen brinner i orangefärg. Över lugnvattnet vid
uddar och grund vilar ett skimmer av koppar och guld,
medan den lätta brisen målar fjärdarna i blåviolett.
De fara förbi Skränmåsharan, som fått sitt namn av
den stora, högröstade skräntärnan eller skränmåsen,
som bodde där så långt man kunde minnas tillbaka
men som nu försvunnit, säkerligen för alltid. – En
pojke utifrån Långskaten kunde för några år
sedan skryta med att han skjutit sista paret av den
sällsynta fågelarten, berättar Jan-Erik. – Och där
är Labbgrundena, fortsätter han. Men tror någon,
att det häckar labb där numera! Ånej, Svart-lasse
är en alldeles för sällsynt och vacker fågel för
att få vara i fred för okynniga pojkar och nyfikna
sommargäster! – – –
När solen blossar upp i purpur och guld, äro de redan
inne i den glesa Svartkobbe-skärgården.
Där möta de de första tordmularna, de vaksamma,
vingsnabba väktarna vid havets portar, som genast
äro framme, så snart en båt närmar sig deras
häckplatser. De äro nyligen komna och ha väl knappast
börjat lägga ägg vid det här laget.
– Härom, härom! ropar Jan-Erik, och viftar med
mössan. Det är skärkarlarnas vanliga hälsning till de
populära havsfåglarna. Och till det anropet lyssna de
alltid. På vingar, som snurra likt en propeller kring
de spolformiga, svarta och vita kropparna, komma de
farande kring båten i allt trängre cirklar. Ända tills de
äro så nära, att man kan urskilja de kabalistiska vita linjetecknen
på deras huvuden och näbbar. – »Härom, härom!» – De nitiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
