Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårseglats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flygspanarna upphöra icke med sin cirkelflykt,
så länge båten håller sig inom deras
bevakningsområde. – – –
Ormskär heter en liten samling skär och kobbar,
utkastade som på måfå långt ute i Norrfjärden. Dit har
Jan-Erik i hemlighet längtat, ty där har han i yngre
dagar legat långa tider och skjutit och fångat säl,
och på kobbarna däromkring har han haft sina allra
bästa utterställen.
- Hade nu min hund, gamle Tello, varit i livet och
vi haft honom med i båten, så skulle han snart ha
sagt till om det legat någon utter uppe i land,
säger han, då de fara förbi en hög, söndersplittrad
bergkobbe. För se, Tello de va en hund hela dagen de,
må han tro!
Vid lågvatten brukade uttern hålla till här under
berget vid sjön – han pekar på en mörk skreva
under den branta, överhängande strandhällen – och
vid högvatten lade han sig antingen någonstans i
hjortronmossen uppe på kobben eller i det stora
bergklovet där väster på.
Jag minns så väl första gången jag var me far min
här ute å hjälpte honom att ta en utter. Jag va bara
en liten tuggbuss te pojkbyting på den tiden, så jag
hade inte börjat få ha bössa själv.
Jo, vi va här en gång på eftersommaren å fiskade
flundra, å medan far min låg å sov i Ormskärsbon,
passade jag på å for över hit för att titta efter
hjortron ... Rätt som jag gick där å klev i mossen,
fick jag höra någonting som lät illa nere i bergklovet
bakom mej. De lät rakt som en människa som snarka å
snörvla, å de va på ett hår att jag hade blitt rädd
och sprungit min väg ner te båten. Men så tog jag i
alla fall mod te mej å kröp fram te klyftan å kikade
ner i den. Å kan man tänka sej! Där djupt nere mellan
ett par stenar låg en stor utterfrasse och sov och
snarka. Ja, de är säkert de, han snarka, så att de
dröna i berget. Jag va, kan tänka, inte sen te å
springa i båt å ro efter far. Då vi kom tillbaka te
bergklovet, låg uttern kvar där. Å så fick han sej
en kula ur fars lodbössa genom skallen. Sen ble de
min sak te å klättra ner i skrevan å sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
