flygspanarna upphöra icke med sin cirkelflykt, så länge båten håller sig inom deras bevakningsområde. -- -- -- Ormskär heter en liten samling skär och kobbar, utkastade som på måfå långt ute i Norrfjärden. Dit har Jan-Erik i hemlighet längtat, ty där har han i yngre dagar legat långa tider och skjutit och fångat säl, och på kobbarna däromkring har han haft sina allra bästa utterställen. - Hade nu min hund, gamle Tello, varit i livet och vi haft honom med i båten, så skulle han snart ha sagt till om det legat någon utter uppe i land, säger han, då de fara förbi en hög, söndersplittrad bergkobbe. För se, Tello de va en hund hela dagen de, må han tro! Vid lågvatten brukade uttern hålla till här under berget vid sjön -- han pekar på en mörk skreva under den branta, överhängande strandhällen -- och vid högvatten lade han sig antingen någonstans i hjortronmossen uppe på kobben eller i det stora bergklovet där väster på. Jag minns så väl första gången jag var me far min här ute å hjälpte honom att ta en utter. Jag va bara en liten tuggbuss te pojkbyting på den tiden, så jag hade inte börjat få ha bössa själv. Jo, vi va här en gång på eftersommaren å fiskade flundra, å medan far min låg å sov i Ormskärsbon, passade jag på å for över hit för att titta efter hjortron ... Rätt som jag gick där å klev i mossen, fick jag höra någonting som lät illa nere i bergklovet bakom mej. De lät rakt som en människa som snarka å snörvla, å de va på ett hår att jag hade blitt rädd och sprungit min väg ner te båten. Men så tog jag i alla fall mod te mej å kröp fram te klyftan å kikade ner i den. Å kan man tänka sej! Där djupt nere mellan ett par stenar låg en stor utterfrasse och sov och snarka. Ja, de är säkert de, han snarka, så att de dröna i berget. Jag va, kan tänka, inte sen te å springa i båt å ro efter far. Då vi kom tillbaka te bergklovet, låg uttern kvar där. Å så fick han sej en kula ur fars lodbössa genom skallen. Sen ble de min sak te å klättra ner i skrevan å sätta