säljärnet i uttern. De va inte något lätt beting för en pojkbyting. Men upp kom utterfrassen å jag med, fastän jag ett par gånger höll på å sätta mej ordentligt fast mellan stenarna. Å där ute på grundet -- Jan-Erik går fullständigt upp i sina minnen -- var de som jag en gång sköt tre vikaresjälar i ett skott. Jag såg inte mer än en, då jag sköt. Men när jag kom fram, låg de tre stora kutar slut på berget. Dom hade legat sida ve sida, å alla tre hade fått kulan genom bröstet strax framför framskrävlerna. Ja, de har varit gott om själar här ute, i synnerhet på den tiden, då de va regela vintrar å den grova havsisen kom indrivande hit fram på vårsidan. Då hände de att man kunde göra riktiga stortag. Ibland var de bara att gå upp å klubba ihjäl själrokarna, där de satt uppkrupna på isen. Eller också stog man å passade på dom ve brunnarna, när dom kom upp för å hämta luft. -- -- -- Å inte sämre va de på försommaren, då gråsjälen börja stiga inåt skärgårdarna å hanarna skockvis gick upp på grundena, där dom slogs å råma, så att de hördes på en halvmils avstånd. Då va de te å passa på, när de stillnat på efter ett ordentligt blåsväder å lägga sej ute på ett grund å börja ljuda. Magnus på Kobben va den likaste på hela land te å ljuda på själ. Ja, han var så fullärd i den konsten, att så snart de fanns en själ i närheten, så måste han dit, när Magnus va i tagena å riktigt släppte till rösten. Men en gång höll de på å gå rakt på tok för honom. De va en midsommar å Magnus låg ute på själskytte vid Bakugnsskärena här utanför. De va ovanligt gott om själ det året, å när Magnus satte i med å ljuda, kom gråsjälskarlarna stigande från alla håll å kanter. Dom va rakt som ursinniga. Att han sköt skott på skott fråga dom inte efter ett smack. Dom bara rusa på. Å till sist slog dom honom från grundet, så att han måste skrika på hjälp å säkert hade blitt där, om inte kamraten hade kommit me båten å bärgat honom. Numera ser man sällan några själar sitta uppe på grundena, å ä de händelsevis någon som där borta ve Gudungskärs sten,