dröjer de sällan länge, innan en motorbåt kommer å skrämmer bort honom -- -- -- Majmorgonen var ännu tämligen nyvaken, då de lade till söder på Ormskärslandet. Där höja sig klintarna branta och nästan obestigliga över ett virrvarr av mäktiga, fantastiskt formade block, påminnande om nedstörtade murrester och kolonner i en ruinstad från forntiden. Och mellan blocken, grå och lavbeklädd som dessa, gömmer sig en gammal fiskebod med dörr på ena gaveln och ett litet dimmigt blickande fönster på den andra. Strandråg och rörflen spira bland stenarna, och där jordavlagringen är rikligare och gödslad av tång, lysa himmelsblå förgät-mig ej och skär skörbjuggsört. En havstrut, som suttit på utkik uppe på högsta knuven, tar med ett hest skrockande till vingarna. Eljes råder en nästan hemsk stillhet och ödslighet vid landningsplatsen och på hela det karga skäret. Det är väl snart tjugu år sedan Jan-Erik hade sitt högkvarter i den ensliga fiskeboden, men andra fiskare och sälskyttar ha tagit den i arv efter honom och nödtorvtigt hållit det gamla hybblet vid makt. Den primitiva bordsskivan framme vid fönstret hänger ännu på sina rostiga gångjärn. På spisens gråstenshäll står en trefot för kaffepannan och i vrån en yxa, några stora torrvedsstycken och en vinkelkrok av trä att hänga potatisgrytan på. En timmes vila i den knarrande fållbänken för att i någon mån taga igen den förlorade nattsömnen, och så voro de färdiga att på en omväg bestiga den höga klinten, från vilken Jan-Erik förr i världen brukat kika efter säl. Där uppe hade de en hänförande vidsyn över skärgårdarna runt omkring. Stora havsfjärdar med här och där utströdda samlingar av skär och kobbar, som lyste vita i majsolen för att längre bort förlora sig i ett overkligt dimblått. I väster Svartkobbarna, som de nyss lämnat bakom sig, i norr Hällskär med sin av fantastiskt formade martallar naggade kontur och längre bort det mångbeprisade, blomsterrika Ängsskär,