sådant oande å kacklande å knarpande sedan. De va så att man kunde bli huvudyr! Och nu! -- Ja, han ser själv. Inte så mycke som en fjäder! Det finns väl knappast ett ställe i skärgården som på senare tider har legat så öppet och oskyddat för alla möjliga och omöjliga som just Ormskär. Här finns ingen på långa håll som kan hålla reda på vad dom tar sej för, å hit ska alla fiskare å skyttar, seglare å motorbåtsfarare för att skjuta å ägga, plundra å förstöra. Ja, ibland kommer det riktiga rövare, som inte drar sej för att sätta hagelsvärmen i åden, där hon ligger på redet! -- Å vad människorna lämna kvar de tar kråkorna å truten hand om. Får de fortsätta på de här sättet, så kommer de snart inte å finnas en fågel någonstans i skärgårdarna. Tomt och dött över allt. De ä så människorna vill ha’t! -- -- -- - Där ute på Bakugnshällarna, fortsätter Jan-Erik, häckade för tjugu år sen minst fyra par grågäss. Nu ä dom längesedan borta. Antagligen skjutna på boet dom också. -- -- -- Å Klovharan där borta. Där, må han tro, har det funnits en riktig torrmulsborg, vi kallar’t. Ja, nog fanns de ett par hundra torrmular där så visst som en. Nu ä de inte tio par. De va en herrekarl, en tysk doktor, efter vad dom sa, som kom hit ut för å skjuta torrmular. Han hade med sej en stor trälåda full med laddade patroner, å så ställde han sej uppe på berget å börja skjuta te måls på torrmularna, då dom kom farande å ville in i sina bon inne i bergklovena. På de sättet höll han på å dundra å sköt mest hela dan, ända tills skottena tröt för honom. Men då va de också slut med torrmularna. Dom skjutna fåglarna låg strödda på bergena å i vattnet runt omkring, och där fick dom ligga å ruttna. För se, tysken han fråga förstås inte efter dom, när dom väl va döda. Å ungarna, dom hade i stengrytena, ja, dom fick svälta ihjäl dom förstås, -- Lars Västermans pojke, som va med å såg eländet, kan berätta om’et -- -- -- I ett mosshål bakom högsta knuven växte en liten lund av låga aspar, till hälvten dödade av en grå skägglav, som i tjocka tofsar