PÅ BLÅLÖGA. STADSBON tyckte sig icke ha sovit länge, då han väcktes av någonting, som han tog för högljudda människoröster utanför. -- Så där, ja! Nu hade det kommit folk till Storskäret. Mitt i natten och i en sådan dimma! -- Anamma, att man icke kunde få vara i fred! Upp från laven och fram till den lilla fönstergluggen, vars täta spindelvävsgardin han slet undan. -- -- -- Där ute hade det redan börjat dagas, och vad som bättre var, tjockan höll på att lätta och driva bort i slitna trasor. Några människor blev han icke varse men väl en vacker ungåd, som kom spatserande över berget, hack i häl följd av en ståtlig gudunge, som med uppblåst strupe och huvudet kastat bakåt, åter och åter framslungade sitt mäktigt ljudande »ao».