Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Blålöga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var dessa djupa brösttoner stadsbon i sitt
sömndruckna tillstånd tagit för människoröster.
Nu kunde han icke neka sig nöjet att purra Jan-Erik,
för att även han skulle få bli vittne till den icke
så vanliga anblicken av ett ejderpar under sina
kärleksbestyr uppe i land.
Åden vankar fram över den lilla gröna strandremsan
nedanför stugan. Då och då skakar hon sin
brunspräckliga fjäderbonad och vänder sig med spelad
vrede mot sin påträngande kavaljer, som under högljutt
oande snurrar runt omkring henne, bockar och kråmar
sig och skrapar i marken med de breda simfötterna. Där
gräset blir högre, lägger han sig gång på gång ned
på marken och skrapar och bäddar under sig. – Se här,
min sköna, här har jag ordnat en präktig sängkammare
åt dig, tyckes han säga. Men skön Åda har redan sin
budoar färdig ett stycke längre bort mellan några höga
tuvor, och där försvinner det såta paret bakom den
bruna ljungens skymmande ridå. – – – En liten
stund förflyter, och så höjer sig gudungens hals,
lång och smal som en gåshals över ljungmattan.
Försiktigt spejande omkring sig, träder han nu ensam
ut på ängen, vankar sakta och gravitetiskt åstad ned
till hamnviken och börjar simma utåt sjön.
De båda männen inne i stugan följa honom med ögonen,
tills han försvinner i töcknet, varpå de åter sträcka
ut sig på laven i väntan på att det skall bli tid
att taga upp näten.
- Jaså, säger Jan-Erik, de va den där storpratar’n
till vitrock som väckte honom. Det påminner mej om en
gång, då jag låg ute på fiske i lag med Lars-Petter
i Gammelbyn. – Lars-Petter Nordström, han vet, den
som blev borta under den hårda sydliga stormen i
förråret.
Jo, se Lars-Petter, den stackarn, var liksom litet
underlig å grubblande utav sej. Det hade han blitt,
för att han hållit på för mycke med skötläggning å
vant sej av med att sova om nätterna. Bl. a. var han
alldeles dödligt förskräckt för sjöfrun, som han hade
fått för sej skulle komma å anamma honom ...
Ja, så va de en gång på försommarn, då lekströmmingen gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
