Angelica, fackelblomster och renfana om högsommaren utveckla en lysande färgprakt. Tordmularna ha nyligen kommit söder ifrån och knappast hunnit börja sin äggläggning. Några ses sitta utposterade som väktare på borgens vallar, andra simma flockvis omkring ute på den solglittrande sjön, under det åter andra i vinande flykt sträcka utåt havet och tillbaka in emot land. Jan-Erik uppskattar borgens hela besättning till ett femtiotal par; men fåglarnas oavbrutna kringsvärmade gör, att de förefalla att vara långt flera. På surrande vingar går den pilsnabba flykten i vida cirklar, som omspänna hela arkipelagen öster ut, så långt människoöga når. Då och då slår en fågel ned på berget, men knappast har han satt sig, förrän han börjar ruska på sig och sträcka på de smala vingarna, och så bär det åter i väg i susande kretslopp utan mål. Det hela har någonting så oroligt och jäktande över sig, att stadsbon i längden blir trött i ögonen av att se på och vänder ryggen åt Torrmulsborgen för att i stället betrakta de andra fåglarna. Och sådana av olika slag finns det gott om på udden av Österskäret. Grisslor bygga i blockmarkerna, längre bort, måsar och tärnor skrika och stimma på grunden, och det ena pärlbandet efter det andra av sträckande fåglar drager förbi. Än är det en tropp ungejdrar eller svärtor, än några snabbflygande viggar, ett sällskap pracknissar eller några granna anddrakar. Då och då ser man även den karakteristiska silhuetten av en flygande lom avteckna sig mot den klara luften. Från klinten ovanför borgen är det en präktig utsikt över så gott som hela Blålöga skärgård. De båda höga landen rakt öster ut äro Gulskär och Ljusharan, där vitfåglar häcka i sådana massor, att bergklintarna genom kikaren se ut som fjälltoppar, täckta av evig snö. Och ännu längre bort, så långt borta, att de förlora sig i ett fjärrblått töcken, ligga Svartbådan, sälarnas älsklingsplats och Skarvgrundet, där de dekorativa storskarvarna eller havstjädrarna vår och sommar hålla till, dock utan att häcka, och överhölja berghällarna med sin