Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Blålöga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Angelica, fackelblomster och renfana om högsommaren
utveckla en lysande färgprakt.
Tordmularna ha nyligen kommit söder ifrån och
knappast hunnit börja sin äggläggning. Några ses sitta
utposterade som väktare på borgens vallar, andra simma
flockvis omkring ute på den solglittrande sjön, under
det åter andra i vinande flykt sträcka utåt havet och
tillbaka in emot land. Jan-Erik uppskattar borgens
hela besättning till ett femtiotal par; men fåglarnas
oavbrutna kringsvärmade gör, att de förefalla att
vara långt flera. På surrande vingar går den pilsnabba
flykten i vida cirklar, som omspänna hela arkipelagen
öster ut, så långt människoöga når. Då och då slår en
fågel ned på berget, men knappast har han satt sig,
förrän han börjar ruska på sig och sträcka på de
smala vingarna, och så bär det åter i väg i susande
kretslopp utan mål.
Det hela har någonting så oroligt och jäktande över
sig, att stadsbon i längden blir trött i ögonen av
att se på och vänder ryggen åt Torrmulsborgen för
att i stället betrakta de andra fåglarna.
Och sådana av olika slag finns det gott om på udden av
Österskäret. Grisslor bygga i blockmarkerna, längre
bort, måsar och tärnor skrika och stimma på grunden,
och det ena pärlbandet efter det andra av sträckande
fåglar drager förbi. Än är det en tropp ungejdrar
eller svärtor, än några snabbflygande viggar, ett
sällskap pracknissar eller några granna anddrakar. Då
och då ser man även den karakteristiska silhuetten
av en flygande lom avteckna sig mot den klara luften.
Från klinten ovanför borgen är det en präktig utsikt
över så gott som hela Blålöga skärgård.
De båda höga landen rakt öster ut äro Gulskär och
Ljusharan, där vitfåglar häcka i sådana massor, att
bergklintarna genom kikaren se ut som fjälltoppar,
täckta av evig snö. Och ännu längre bort, så långt
borta, att de förlora sig i ett fjärrblått töcken,
ligga Svartbådan, sälarnas älsklingsplats och
Skarvgrundet, där de dekorativa storskarvarna
eller havstjädrarna vår och sommar hålla till, dock
utan att häcka, och överhölja berghällarna med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
