varandra. Det är icke några vanliga måsskrik; det är kvidan och våndan, det är rop av förtvivlan och vanmäktig vrede. En mörk fågel av en fiskmås’ storlek kommer svävande utmed stranden, hejdar sig plötsligt i flykten och drabbar i båge nedåt mot måsarna på grundet för att ögonblicket därpå åter höja sig likt en hök, som slagit fel på sitt byte. Det är labben, »Svart-Lasse», alla vitfåglars tuktomästare och spögubbe, den påpasslige tullsnoken, som obönhörligen kräver sin tribut av deras fångst, även om denna redan skulle ha gjort resan ned i vederbörandes kräva. Måsarna jämra sig allt högljuddare, och när labben för andra gången kommer jagande, lyfta några av dem tungt och motvilligt från grundet. Genast har labben utvalt sitt offer, en stor sillmås, som får sig ett nyp i bakgumpen, så att han skriker ännu värre än förut, under det han höjer sig i luften och ökar farten. En sillmås är ingen dålig flygare, när han lägger manken till, men här kommer han ohjälpligt till korta. Labben förstår att alltjämt hålla sig över måsen, och likt en falk drabbar han gång på gång ned på denne, som gapar och skriker som i dödsångest. Allt tätare komma labbens anfall, allt våldsammare träffa hans stötar, än på vingbenen än på bakkroppen. -- Ända tills det pinade offret med en kraftansträngning giver upp fisken, som han haft i sin kräva. Pilsnabbt skjuter labben ned och uppfångar godbiten i luften, innan den hunnit halvvägs till vattnet. För ett par minuter slår han sig ned på en kobbe och slukar i sig rovet. Och så är han åter färdig att flyga bort till vitfågelsgrundet och fortsätta sitt »sista paret ut» med måsarna, som skrika och jämra sig, så snart de få se en skymt av honom, men aldrig tyckas komma på den idén att göra gemensam sak mot sin plågoande. -- -- -- Nu närma de sig sydöstra udden, där den berömda »Torrmulsborgen» är belägen. Det är en sönderklyftad bergbrant, som, där den ligger med sina stenvallar, hyllor och avsatser, dominerande omgivningarna, om något gör skäl för benämningen borg. Mellan själva borgen och sjön utbreder sig en mäktig strandvall av stora block och stenar, bland vilka strandråg och kaveldun spira och