Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fångna kungabarn. -- Herraväldet i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av en lina hissat ned till marken. – Det var förresten
i grevens tid han hämtade dem, ty de voro alldeles
fullfjädrade och kunde hava flugit sin väg vilken
dag som helst.
Och nu sutto de, som sagt, på ladugårdsbacken, bakom
handelsboden, ett föremål för nyfikenhet och undran
från alla, som hade sina vägar förbi.
- Stackars pippina! Törs jag ge dem var sin
sockerbit? frågar helt välmenande en liten
stockholmsfröken.
- Vad är det för ena rysliga djur? spörjer en annan dam
med en hel flock småttingar i släptåg. – Vad säger ni – örnar!
Finns det sådana här? – – – Örnar, som bruka röva bort små
barn och äta upp dem! – – – Usch, då våga vi då inte bo
här en dag längre!
Och medan skolläraren, som även befinner sig i
sällskapet, går hem för att rådfråga sockenbiblioteket
och se efter vad auktoriteterna ha att förtälja om
örnarna som barnarövare, fortsätter diskussionen
kring de stackars fångarna.
Se, sådana näbbar, och sådana förskräckliga klor
sedan! Så rovgiriga de måste vara! ... Är det
underligt att det blir ont både om fågel och fisk ute
bland holmarna, då man skall föda sådana där rövare
och storätare! Nej, det borde inte få finnas en enda
örn eller hök och inte några kråkor heller förstås. – Där
var åtminstone för tillfället ingen, som ville eller vågade
taga skärgårdens Gammel-Ante i försvar.
Till sist började en manlig individ bland sommargästerna
peta på örnungarna med sin käpp. – Upp, med er, era latmaskar!
sade han. – Upp och spring bara!
Och de stackars örnungarna reste sig skrämda och började,
kutryggiga och bredbenta, lufsa omkring på berget.
Då brast hela publiken i skallande skratt, oförstående
människors dumma flatskratt, som de alltid låta höra,
då de tro sig se något löjligt hos ett djur.
- Det var ena lustiga krabater! Så otympligt
de skumpade iväg. De gingo ju sämre än ankor!
Och så fingo örnungarna hålla på att till publikens nöje springa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
