av en lina hissat ned till marken. -- Det var förresten i grevens tid han hämtade dem, ty de voro alldeles fullfjädrade och kunde hava flugit sin väg vilken dag som helst. Och nu sutto de, som sagt, på ladugårdsbacken, bakom handelsboden, ett föremål för nyfikenhet och undran från alla, som hade sina vägar förbi. - Stackars pippina! Törs jag ge dem var sin sockerbit? frågar helt välmenande en liten stockholmsfröken. - Vad är det för ena rysliga djur? spörjer en annan dam med en hel flock småttingar i släptåg. -- Vad säger ni -- örnar! Finns det sådana här? -- -- -- Örnar, som bruka röva bort små barn och äta upp dem! -- -- -- Usch, då våga vi då inte bo här en dag längre! Och medan skolläraren, som även befinner sig i sällskapet, går hem för att rådfråga sockenbiblioteket och se efter vad auktoriteterna ha att förtälja om örnarna som barnarövare, fortsätter diskussionen kring de stackars fångarna. Se, sådana näbbar, och sådana förskräckliga klor sedan! Så rovgiriga de måste vara! ... Är det underligt att det blir ont både om fågel och fisk ute bland holmarna, då man skall föda sådana där rövare och storätare! Nej, det borde inte få finnas en enda örn eller hök och inte några kråkor heller förstås. -- Där var åtminstone för tillfället ingen, som ville eller vågade taga skärgårdens Gammel-Ante i försvar. Till sist började en manlig individ bland sommargästerna peta på örnungarna med sin käpp. -- Upp, med er, era latmaskar! sade han. -- Upp och spring bara! Och de stackars örnungarna reste sig skrämda och började, kutryggiga och bredbenta, lufsa omkring på berget. Då brast hela publiken i skallande skratt, oförstående människors dumma flatskratt, som de alltid låta höra, då de tro sig se något löjligt hos ett djur. - Det var ena lustiga krabater! Så otympligt de skumpade iväg. De gingo ju sämre än ankor! Och så fingo örnungarna hålla på att till publikens nöje springa