fram och tillbaka på berget. Längre kommo de ej, ty de voro tjudrade vid en påle med skötlinor, som bundits om ena foten på dem. -- -- -- Ett par veckor varade örnungarnas förnedrande fångenskap, och hela tiden voro de utsatta för människornas dumma skämt och närgångenhet. Det var den tiden då de skulle ha börjat flyga, och man såg dem allt emellanåt göra våldsamma försök att med hjälp av sina vingar komma bort från solsteket och smutsen och flugplågan på ladugårdsbacken. Vid sådana tillfällen var det en omtyckt sport bland byns pojkar att, då örnungarna höjt sig ett stycke över marken, hala in på tjuderlinorna, så att de med en duns tumlade tillbaka ned på berget. -- -- -- En kväll satt jag och metade abborre vid mynningen av Hemsundet mitt emot Gammel-byn, då jag fick se ett par örnar komma svävande över skogen på Storö. Mot sin vana kommo de ända fram till fjärden, där de på betydlig höjd seglade fram och åter. Och så höllo de på, ända tills solen sjönk och skymningen sänkte sig över fjärden. Det var Storö-örnarna ... Att de spejade efter ungarna, som de med sina skarpa ögon upptäckt, där de sutto fängslade på berget borta vid människornas boplats, därmed var jag från början på det klara. Och min övertygelse övergick till visshet, då jag de följande dagarna såg gammel-örnarna upprepa samma manöver morgon och afton, på samma ställe och vid samma tider. Likt ett par stora pappersdrakar stodo de där och vajade över Storö-udden och Hemsundet, oavvänt spejande mot de sammangyttrade gårdarna i Gammelbyn. Det var för tragiskt med den där åter och åter upprepade spaningsflykten. Jag kunde icke längre förbli overksam, och så gick jag till mannen, som hade örnungarna, och bjöd honom pengar för att han skulle föra dem tillbaka ut på holmarna och släppa dem där. -- Föräldrarna, som aldrig släppt dem ur sikte och fortfarande tycktes ha dem i ständig åtanke, skulle nog taga hand om dem, tänkte jag. --