invid landen byggdes stugor, i vilka jordgubbsodlarna lågo om nätterna för att vakta sina mognande skatter. Litet här och där lades det upp komposter med gödningsämnen. Från komposterna, som merendels bestodo av sopor, ditforslade i pråmar ända ifrån staden, spreds allt möjligt vederstyggligt avskräde över kringliggande marker, så att det på sina ställen såg lika skräpigt och bedrövligt ut i skog och på äng som i utkanterna av en storstad. Så kom turen till skogen. Det var under det världsskakande krigets tid med dess brist på alla slags förnödenheter. Skärgårdsångarna måste eldas med ved i stället för kol, och händelsen gjorde att skogen på hemholmarna fick släppa till det mesta av veden. Gammal skog och ung skog, timmerträd och martallar, uråldriga levande sjömärken, vilkas stammar och grenar böjts och vridits till de underligaste gestalter under århundradens nappatag med vinden -- allt fälldes och höggs upp till ved. Det var bara en tillfällighet att icke örnfurorna fingo göra de andra träden sällskap. Kristiden gav med sig, bränslebristen upphörde, och ångbåtsbolaget behövde icke längre någon ved. Men öborna hade fått blodad tand och fortsatte oförtrutet att skövla skogen på hemholmarna. De obebodda, jungfruliga holmar, jag talat om i början av dessa skildringar, äro icke längre varken obebodda eller jungfruliga. Först var det den gamle doktorn, djur- och blomstervännen, som kom att så förälska sig i Porsö, att han icke gav sig någon ro, innan han lyckats förvärva ett område på sydsidan av holmen och där byggt sig en sommarstuga och anlagt en frukt- och blomsterträdgård. Andra naturvänner, som kommo dit och fingo se vilken förtjusande tillflyktsort han valt, grepos av begär att skapa sig liknande idyller. Och så har det gått därhän att sällan ett år förflyter, utan att man ser en ny byggnad resa sig på något av småskären kring hemholmarna. På Stenör’n har motorklubben från staden anlagt hamn och uppfört ett ståtligt klubbhus; på hemholmen ser man om aftnarna den skarpa solreflexen från glasverandan på en sommarstuga; från klinten av den höga,