Dess första förebud komma mycket tidigt här ute i skärgården, åtminstone för den, som likt de gamla augurerna vant sig att giva akt på fåglarnas flykt. En månskenskväll i mitten av juli står jag utanför stugan, då ett visslande »tju-tju» når mig uppifrån rymden, där månljusets silvertöcken smälter samman med aftonrodnadens guldstoft. Och när jag vänder blicken efter ljudet, ser jag någonting liknande ett mörkt radband hastigt draga förbi över månskivan. Det är vadaresträcket som börjar ... Först komma de förbiflyttande resenärerna från inlandet, i synnerhet sådana från höga norden, vilka ha den längsta vägen att tillryggalägga och därför måste giva sig av i god tid. Det är kärrsnäppor, skogssnäppor, gluttsnäppor, svartsnäppor och små pygméer till skärsnäppor och då och då några av de ståtliga storspovarna, skärgårdsbornas »nolanväderspjolingar», eller de vackra, röda myrspovarna, de öde lapplandsmyrarnas bebyggare. Ibland infinna sig även stora troppar av kustpipare eller grå brockfågel, ljungpiparens nära släkting, en främling för vårt land, vilkens närmaste häckplatser torde ligga någonstädes på ostfinnmarkens tundror. Alla känna sig dragna till de obebodda holmarna och kobbarna i den yttre skärgården, och alla stanna de där några dagar eller åtminstone timmar för att proviantera i de grunda vikarna och fladorna eller i de små gropmossarna och bäckarna mellan berghällarna. Så småningom börjar även skärens egen vadarestam röra på sig. Strandskata och rödbena, utkobbarnas outtröttliga väktare, övergiva sina utsiktsplatser på uddarna. Roskarlar, strandpipare och drillsnäppor följa dem efter hand på flyttningen mot söder. Det börjar bli tyst och ödsligt ute på holmarna. Ejder- och skrakkullarna ha i allmänhet begivit sig ut till havs. Endast svärtorna med sina senkläckta ungar och en och annan ensam »grisselpojke» synas simma omkring i vikarna -- -- -- Jag vet knappast någon fågel, som gör ett mera hjälplöst och övergivet intryck än en sådan där ensam kringsimmande grisselunge. -- Halva sommaren har han legat där i sin mörka