Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram kikaren och känner genast igen havsörnens något
plumpa kroppsform och böljande vingrörelser.
- Jag har på något ställe i dessa skildringar
kallat havsörnens flykt tung. Detta är kanske något
oegentligt. Endast då örnen lyfter från marken eller
då han flyger lågt och man ser honom från sidan har
hans flykt en viss tyngd över sig. Men man kommer
snart underfund med att det endast är vingarnas
väldiga bredd som framkallar detta intryck. Deras
rörelsevinkel är, även då fågeln sträcker, ganska
liten, och ansträngd verkar örnflykten minst av
allt. Svävar örnen på höjden, blir det någonting av
simrörelser i vingslagen. Man kommer osökt att tänka
på en ryggsimmare, som endast då och då behöver göra
några obetydliga paddelrörelser med händerna för
att hålla sig flytande. –
Först ser jag endast tre fåglar. Men då jag efter en
stund åter riktar kikaren åt samma håll, räknar jag
sex och slutligen – åtta stycken!
Halva antalet äro gamla och halva unga örnar. Man
känner lätt igen de förra på deras bredare vingar
och på stjärtarna, som lysa bländvita, när solen
faller på. Än närma de sig med några böljande vingslag
varandra, än skiljas de åt och segla på spända vingar
i mäktiga spirallinjer. Vinden ligger mot land, och
jag urskiljer ibland ett svagt klickande, liknande
det som örnarna bruka låta höra under parningstiden
om våren.
Åtta svävande örnar. – Vilken storartad
anblick! Vilken dråplig ringdans under
septemberhimlens blåa valv!
Havsbandets eremit, min vän Alexander Majgren, har
en gång skådat samma syn, på ungefär samma ställe
och vid samma årstid. Och han liksom jag är av den
meningen, att vad vi sett icke är någonting annat
än Gammel-Antes höstparad, då Ängsö-örnarna och
Storö-örnarna i all vänskaplighet mötas vid gränsen
mellan sina fylkesriken för att hålla flyguppvisning
med sina nu fullt utvuxna och i flygkonsten fullärda
ungar, innan dessa på egen hand draga ut i världen
för att söka sin lycka.
En kvart, kanske en halvtimme går, varunder jag icke kan slita
mina ögon från det sällsamma skådespelet. – Men så tages min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
