i sej, så att dom kunne trassla sej ner i sjön, innan jag hann å få tag på dom. Jag fick förstås brått me å slänga dom båda honorna längre opp på grundet, å så sprang jag i båten för å försöka få fast på frassarna. Den ena å dom var de inte mycke bevänt me. Han försökte stiga under båten men var tvungen å ge sej opp te ytan för å få luft, å så fick jag slag på honom me år’n. Men den andra hölls vi å trassla me en go stunn. Som tur var, var de kav stillt, så att vi tydligt kunne se honom, både när han sam på å under vattnet. Å så fick vi då te sist kol på den också. Men när vi kom tebaks te grundet å jag skulle bära honorna i båt, hade gamla honan legat å kvicknat vid igen. Den trollfågeln skulle, kan tänka, te å hugga mej i benet. Men si, då var de jag som tog å damma henne i berget tag på tag, te hon vart slut ... Å sten, som jag slog uttrarna me, tog vi me oss hem för å gömma som minne. -- -- -- -- -- -- -- --