Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SISTA MÖTET.
MEDAN utterdödaren berättat sitt dråpliga jaktäventyr,
har himlen hastigt ändrat utseende. Vid horisonten i
nordväst höjer sig en mörk molnbank med ty åtföljande
vädersol, som bådar storm.
Då vi efter något parlamenterande komma i båt, äro
dess förtrupper redan i annalkande, och vi få oss en
hård kryssning över fjärden. Skyarna brinna som eld
i solnedgången, och sjöarna jaga fram i hastig följd,
djupgröna med vitglänsande skumtoppar.
Vi hålla upp emot Tistronskärskobben, och just som
vi i skarp fart skjuta förbi västra vidden, får jag
syn på en örn, som sitter på det höga grundet strax
bakom, icke ett stenkast ifrån oss. Ett ögonblick ser
jag profilen med den väldiga kroknäbben avteckna sig
mot den röda kvällshimlen. Så vänder fågeln huvudet
emot oss, varvid vinden fattar tag i de långa,
spetsiga halsfjädrarna och kommer dem att resa sig
som fjäderkragen på en gam.
Det är icke utan att jag får ett visst intryck av
detta hemska och diaboliska, en del av mina vänner
skärgårdsborna tro sig finna hos havsörnen. – Så här
ute bland skummande vågor och fräsande bränningar,
i höstkvällens makabra belysning ser han verkligen
en smula grym ut. – Men detta intryck försvinner lika
hastigt som det kommer, och jag ser endast det storstilade, djärva
och vilda i uppenbarelsen. – Havets och luftens detroniserade
monark, som, undanträngd och jäktad av människorna, snart icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
