SISTA MÖTET. MEDAN utterdödaren berättat sitt dråpliga jaktäventyr, har himlen hastigt ändrat utseende. Vid horisonten i nordväst höjer sig en mörk molnbank med ty åtföljande vädersol, som bådar storm. Då vi efter något parlamenterande komma i båt, äro dess förtrupper redan i annalkande, och vi få oss en hård kryssning över fjärden. Skyarna brinna som eld i solnedgången, och sjöarna jaga fram i hastig följd, djupgröna med vitglänsande skumtoppar. Vi hålla upp emot Tistronskärskobben, och just som vi i skarp fart skjuta förbi västra vidden, får jag syn på en örn, som sitter på det höga grundet strax bakom, icke ett stenkast ifrån oss. Ett ögonblick ser jag profilen med den väldiga kroknäbben avteckna sig mot den röda kvällshimlen. Så vänder fågeln huvudet emot oss, varvid vinden fattar tag i de långa, spetsiga halsfjädrarna och kommer dem att resa sig som fjäderkragen på en gam. Det är icke utan att jag får ett visst intryck av detta hemska och diaboliska, en del av mina vänner skärgårdsborna tro sig finna hos havsörnen. -- Så här ute bland skummande vågor och fräsande bränningar, i höstkvällens makabra belysning ser han verkligen en smula grym ut. -- Men detta intryck försvinner lika hastigt som det kommer, och jag ser endast det storstilade, djärva och vilda i uppenbarelsen. -- Havets och luftens detroniserade monark, som, undanträngd och jäktad av människorna, snart icke