Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ritten genom Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 MANNERHEIM: MINNEN 1906—1908
sig efter färdens vedermödor i ett rymligt skjul. Då jag kände mig
krasslig, lade jag mig genast till sängs.
Det kinesiska nyåret inföll kort efter min ankomst, och den
dag jag gick upp och ut, kände jag knappt igen staden. Butikerna
voro stängda, och såväl kolonnerna framför husen som ingångsdör-
rarna voro pyntade med på vitt papper präntade kinesiska bokstäver,
lyktor och andra pappersprydnader. Inga kvinnor syntes till. Skaror
av män rörde sig beskäftigt på gatorna, som vimlade av eleganta små
åkdon. Selarnas metallprydnader gnistrade i solen, huvudlaget var
prytt med pappersblommor och sidenband i bjärta färger, och de
trinda mulåsnorna skyndade över stenläggningen på smäckra ben,
pådrivna av barhuvade körsvenner som sprungo på deras vänstra
sida. Genom kupéns miniatyrrutor skymtade en sidenklädd gestalt,
och på ena skalmen satt en högtidsklädd tjänare med en stor saffi-
ansportfölj som innehöll visitkorten. Det som ej var splitternytt,
var putsat och fint. Fotgängarna stannade och hälsade på varandra
med den ceremoniösa »ching-an»-bugningen.
I denna i frasande sidendräkter iförda skara var det svårt att igen-
känna gårdagens snuskiga kineser. Men vilken uniformitet också nu!
Det var som om de alla, från mandarinen till gatukolportören, varit
stöpta i samma form. Samma dräkt, samma sätt att uppträda och
samma konventionella ceremonier! Klasskillnaden var ojämförligt
mindre iögonenfallande än i Europa. Om ej en mandarins blå, röda
eller gröna bärstol, föregången av en tjänarskara med röda parasoller
och allsköns insignier, då och då glidit förbi, hade man varit böjd att
taga alla dessa högtidsklädda människor för idel mandariner.
Helgen fortgick i mer än två veckor under ett öronbedövande
larm, som kineserna kallade musik. Genom gatorna drogo band av
amatörmusikanter med trummor och metalltallrikar, följda av en
kompakt skara beundrare. En av dessa processioner samlades dagli-
gen under mitt fönster, och innan den satte sig i rörelse trakterades
instrumenten i timmar med ursinnig energi. Att jag under denna
konstnjutning många gånger om dagen genomgick hela skalan mellan
raseri och förtvivlan behöver knappast särskilt påpekas. Och knappt
hade musikanterna gett sig i väg förrän knallbomber började smälla
i knutarna. Sjuk som jag var under gott och väl en vecka av dessa
festdagar, med hög feber, en olidlig huvudvärk och smärtor i rygg och
ben, kunde jag ej ens fly undan oväsendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
