Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Första världskriget på östfronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en bragd. Mot kvällen trängdes fienden tillbaka av den lilla styrka
jag hade lyckats rafsa ihop.
Väl framme i Bessarabien i slutet av januari 1917 anhöll jag att
få resa till Finland på ett kort besök, vilket även beviljades. Vid
ankomsten till Petersburg i mitten av februari erfor jag att kejsaren
befann sig på Tsarskoje Selo. I min egenskap av svitgeneral och
före detta chef för hans gardesulaner anmälde jag mig hos honom
följande dag. Blott ett par personer mottogos den dagen, och jag
beviljades genast audiens. Jag förmodade att kejsaren, som
uppmärksamt brukade åhöra det man hade att föredraga, skulle finna särskilt
intresse i min redogörelse för läget på den rumänska fronten, från
vilken ej många haft företräde. Han var emellertid märkbart
tankspridd.
Sedan jag hade tagit avsked och avlägsnat mig, frågade jag
flygeladjutanten om Hennes Majestät tog emot. Kejsarinnan befanns vara
sjuk, men för att ej försumma att visa en uppmärksamhet lät jag
i alla fall anmäla, att jag befann mig i staden på genomresa från
Rumänien till Finland och önskade fråga om Hennes Majestät ville
bevilja mig företräde. Svaret blev ett älskvärt meddelande att Hennes
Majestät väntade mig följande dag.
Kejsarinnan föreföll tärd och hade grånat sedan jag såg henne
senast. I allmänhet reserverad, åtminstone gentemot personer som
sällan hade förmånen att uppvakta henne, var hon denna gång livlig
och synnerligen intresserad. Den trettonårige tronföljaren Alexej
hade klättrat upp på en soffa invid, därifrån han uppmärksamt
lyssnade till vad jag hade att berätta. Då jag nämnde överste Sturdza
i berömmande ordalag, avbröt mig Hennes Majestät:
— Kan det vara samma Sturdza, som uppges ha övergått till
fienden?
— Eders Majestät, svarade jag, det är blott ett par veckor sedan
jag lämnade fronten, jag kan omöjligt tänka mig det. Ja, jag vore
färdig att sticka min hand i elden på att överste Sturdza ej är i stånd
därtill.
På mitt hotell möttes jag emellertid av meddelandet att Sturdza
faktiskt löpt över och att han från ett flygplan nedkastat en
proklamation, i vilken trupperna uppmanades att för Rumäniens räddning
icke fortsätta kriget, som ruinerade landet, utan övergå till tyskarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
