Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Revolutionsåret 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av en dylik slutsats bidrog händelsernas utveckling under sommarens
lopp.
I anslutning till den tyska framryckningen i Baltikum i början
av september, vilken hade lett till Rigas fall, hade överbefälhavaren
upprepat sitt yrkande att effektiva åtgärder skulle vidtagas för den
militära ordningens återställande. Kerenskij, nybliven
premiärminister, hade tillbakavisat Kornilovs fordran. Denne beslöt nu
att med vapenmakt söka rädda riket från undergång och sände två
kavalleridivisioner till Petersburg med order att anhålla Kerenskij.
Den ena av dessa kommenderades av general Krymov, som på sin
tid hade varit skuld till fiendens genombrott vid berget Magura. Han
hedrades sålunda med överbefälhavarens förtroende när denne spelade
ut sitt sista kort. Av Kerenskij kallad till Vinterpalatset, begav sig
Krymov dit ensam. Efter ett upprört samtal, vars innehåll torde vara
okänt för utomstående, lämnade generalen palatset, for hem och
sköt sig. Dagen därpå anhölls överbefälhavaren i sitt högkvarter i
Mogilev. I samband därmed blev republiken utropad.
Meddelandet att general Kornilov misslyckats kom mig att inse,
att allt hopp om ordningens återställande var ute. En eftersinnande
och tryckt stämning härskade i de vida kretsar, vilka satt sin tillit
till Kornilov såsom den man, som ännu i detta skede kunde rädda
Ryssland. Kerenskij övertog nu överbefälet, och detta var allt utom
ägnat att öka statsmaktens auktoritet. Vart extremisterna syftade
hade framgått redan i maj, då bolsjevikerna första gången rest sig mot
regeringen, och ännu tydligare blev avsikten sedan de, utnyttjande
det förkrossande nederlaget i Galizien och Bukovina, den 17 juli
höjt upprorsfanan i huvudstaden. Sistnämnda försök att tillvälla sig
makten hade misslyckats efter strider, som pågått i tre dagar. Dessa
varningar till trots fortsatte Kerenskij blott att hålla tal.
Försämringen i det allmänna läget gav ny näring åt tanken att
min plats ej längre var i den ryska armén. Men huru finna en lämplig
förevändning att komma loss? En tillfällighet kom mig till hjälp.
En dag red jag ut på min livliga häst, som i en terränggalopp
snavade och föll. I fallet vrickade jag min fot, men lyckades sätta
mig upp på nytt och i skritt taga mig tillbaka till staben. Kårläkaren
konstaterade att foten var rätt illa vrickad. I värsta fall skulle jag
få ligga i ett par månader — ett nedslående perspektiv, men häråt
var intet att göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
