Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Revolutionsåret 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På natten slog det mig, att missödet måhända gett mig den chans
jag åstundade. Jag kunde låta förpassa mig till Odessa, och väl där
uttänka en utväg att taga mig till Petersburg och vidare till
Finland. Förpassningssedeln utfärdades. Följande morgon tog jag icke
utan saknad avsked av mina närmaste män, tackande dem för de
tjänster de gjort mig, och sände arméchefen ett telegram, i vilket
jag meddelade att jag låtit förpassa mig till Odessa. Ett sådant
tillvägagående stred visserligen mot reglementet, men då jag visste att
arméchefen fjäsade för bolsjevikerna, föredrog jag att taga mitt öde
i egna händer. Jag satte mig i min bil och åkte till Odessa.
Att icke kunna lita på sina fötter i dessa osäkra tider, då ingen
visste vad morgondagen bar i sitt sköte, var verkligen pinsamt.
Nyheterna blevo allt knappare och mera motstridiga, och de gåvo
ingen klar bild av vad som försiggick i de olika delarna av det vida
ryska riket. Huru det stod till i Finland visste jag ingenting om.
Jag hade ej på länge haft underrättelser hemifrån.
Bland gästerna på Hôtel London, där jag bodde, befann sig lady
Mutriel Paget, som i egenskap av representant för Englands Röda
Kors hade arbetat vid rumänska fronten och i väntan på nya
uppdrag befann sig i Odessa med en av henne ledd sanitetsbilkolonn.
En kväll föranstaltade lady Muriel en tebjudning för de många
vänner hennes älskvärdhet och hjälpsamhet förskaffat henne. Härvid
bjöd värdinnan sina gäster på en överraskning i form av en
klärvoajant, som uppgavs äga förmågan att förutsäga framtida öden.
För första gången med om något dylikt, steg jag på lady Muriels
enträgna uppmaning motvilligt in i ett smalt och kalt rum med
blankpolerat golv, där siaren satt med ryggen mot fönstret på en stol långt
inne i rummet. Ett litet bord och två stolar stodo ett stycke från
fönstret, den ena för »offret» för spådomen, den andra för en man,
åt vilken man hade att lämna en lapp med fem frågor. Min första
gällde mina två döttrar, Anastasie i London och Sophy i Paris, från
vilka jag ej hört något på länge, den andra min bror och mina tre
systrar. Den tredje frågan var personlig. De två återstående gällde
väl kriget, men både dem och svaren har jag glömt.
Svaret på den första frågan var att mina döttrar befunno sig väl
och voro strängt upptagna. Den äldre arbetade för mänsklighetens
väl, den yngre stod i beråd att företaga en resa över farofyllda vatten,
som dock skulle sluta lyckligt. På mina övriga anhöriga gick det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
