Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Revolutionsåret 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödakorssystrar och en engelsk sjökadett, vilka stodo i beråd att bege
sig till England, accepterade med förtjusning mitt förslag att följa
med, likaså tre rumänska läkare på väg till Japan. Dessutom
medföljde min ordonnansofficer, min kalfaktor och vagnspersonal.
Glada över arrangemanget togo vi plats i vagnen och ställde det
så bekvämt för oss som möjligt. Tre stationer från Odessa anmäldes
det att vagnen var i olag och att vi gjorde bäst i att flytta över till
en annan. En reparation av vagnen uppgavs taga ett dygn, men
eftersom jag försett såväl mig som mina medpassagerare med vägkost
för flera dagar, föredrogo vi att vänta. Sedan vi kommit i väg på
nytt, upprepades samma missöde följande dag, och denna gång fick
jag beskedet att en reparation skulle taga flera dygn i anspråk. Jag
vände mig till stationskommendanten, som upplyste mig om att
flera användbara vagnar stodo på stationen, men att de voro
upptagna av soldater som inrättat dem till bostäder. Dessa vagnar hade
han ingenting att säga till om. Jag lät nu min kalfaktor bjuda
soldaterna i en till synes användbar vagn en dusör mot att de gingo in på
att byta vagn. Affären gjordes upp, varpå det ånyo bar i väg. I
fortsättningen hände det på ett flertal stationer, att soldater sökte tränga
in så man trodde väggarna skulle sprängas, men hur det var lyckades
kalfaktorn få dem att respektera vår »salongsvagns» integritet. Färden
påminde mig i mångt och mycket om den betydligt längre jag hade
gjort tolv år tidigare genom det kaotiska Sibirien.
På bangården i Mogilév, platsen för överbefälhavarens stab, rådde
en besynnerlig stämning. Utanför stationshuset stod en klunga till
synes förskrämda personer, och mitt på perrongen sågs en stor
blodpöl. Jag fick nu veta att stabschefen Duchónin skjutits ned, när han
enligt överenskommelse med den nyutnämnda
bolsjeviköverbefälhavaren, officersaspiranten Krylenko, anlänt till stationen utan eskort
för att sammanträffa med denne. I det ögonblick de båda möttes hade
soldater strömmat ut från Krylenkos tåg och gjort processen kort
med Duchonin. Denne var mig bekant från Warszawa, där han
hade tjänstgjort ett par månader vid gardesulanerna.
Efter sex dygn voro vi i Petersburg. Redan stationen gjorde
ett nedslående intryck, med soldathopar utan pli hängande i knutarna.
Det upprörde mig att se generaler själva släpa på sitt gepäck, men
jag fick ett par soldater att villigt bära mitt och skaffa mig en droska.
Den glimt av staden jag fick under åkturen till Hôtel d’Europe, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
