Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed voro några av de mest oroväckande konsekvenserna av
den tyska interventionen avstyrda.
En kort återblick på de åtgärder och förhandlingar, som
föregingo interventionen, är här på sin plats. De voro obekanta för mig
vid mottagandet av telefonbudet om den förestående expeditionen,
vars förtrupp landsteg på Åland blott två dagar senare. Ja, under
hela kriget svävade jag i okunnighet om förspelet till den tyska
hjälpaktionen. Det är först senare jag sammanställt nedan återgivna
fakta.
Söndagen den 3 februari mottog Finlands sändebud i Stockholm,
statsrådet Gripenberg, ett så lydande meddelande från svenska
utrikesdepartementet:
Till Kungliga utrikesdepartementet ingick den 3 februari 1918 från
Sveriges chargé d’affaires i Helsingfors ett för Statsrådet avsett telegram
från finska regeringen av innehåll att Mannerheim bestämmer
destinationsorten för varorna och att förbindelse med honom är absolut
nödvändig. Fullständig anarki råder. För intervention av Sverige och
Tyskland böra kraftiga åtgärder vidtagas.[1]
Det gåtfulla uttrycket »destinationsorten för varorna» torde ha
åsyftat en förfrågan om, i vilken hamn den hemvändande
jägarbataljonen skulle landsättas. Det kan dock även ha syftat på en
vapensändning. Oklart som läget var, uppfattade vårt sändebud
uppmaningen att anhålla om intervention som en order från sin
regering, vilken han därtill ansåg vara så brådskande, att han den 4
februari, utan att ge sig tid att taga reda på Vasasenatens eller
överbefälhavarens inställning, framförde en anhållan till statsminister
Edén om svensk väpnad intervention. Denne avböjde genast, men
ställde samtidigt svensk medling i utsikt, under hänvisning till att
»det vita Finland hade inga möjligheter att segra över de förenade
röda och ryska trupperna. Den vita armén var svag, oövad, utan
utbildning, medan de röda stöddes av Ryssland och dess mäktiga
resurser». Följande dag upprepade Gripenberg sin anhållan, Edén
likaså sitt avslag och erbjudande om medling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
