Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan statsrådet Gripenberg fått slutgiltigt avslag i Stockholm,
avgav han i vederbörlig ordning rapport därom till senaten i Vasa,
utan att avvikande instruktioner ingingo. Därefter vände han sig
telegrafiskt till vårt sändebud i Berlin, statsrådet Edvard Hjelt, med
uppmaning till denne att företa en démarche på sitt håll. Att
statsrådet Gripenberg icke misstagit sig på senatens intentioner framgick
av att senator Renvall i ett brev till vår Berlinminister just vid denna
tidpunkt gav denne »rätt att höra åt, huruvida Tyskland vore villigt
att direkt med väpnad makt komma oss till hjälp».[1] Härtill kom att
tyska högkvarteret den 14 februari, hänvisande till senatens hemställan
om väpnat bistånd i december 1917, uppmanade vårt sändebud att
inlämna en ny ansökan. Så skedde även. Meddelande om att denna
beviljats ingick till statsrådet Hjelt den 21 februari. Det
vidarebefordrades till senaten med en kurir som inträffade i Vasa den
2 mars, och den 3 fick jag del av nyheten. De diplomatiska
informationerna hade inga vingar på den tiden!
Till dessa data må fogas en erinran om att de tysk-ryska
fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk avbrutits den 11 februari och
att det därförinnan ingångna vapenstilleståndet utgått sju dagar
senare. Då Tyskland nu hade fria händer i öster, inleddes en ny
offensiv i Baltikum. Inom loppet av en vecka var Estland besatt.
I det sålunda uppkomna politiska och strategiska läget låg det givetvis
i Tysklands intresse att ha sin hand med i spelet i Finland för att
utöva påtryckning på Rådsunionen, både i syfte att snabbt
åstadkomma ett fredsslut och för att förhindra uppkomsten av en ny
östfront med hjälp av de trupper, som ententemakterna hade för
avsikt att landsätta i Murmansk. Interventionen i Finland var,
såsom även Ludendorff säger i sina memoarer, ett rent tyskt intresse.
Slutligen må ett brottstycke ur general Ludendorffs memoarer
citeras för att belysa hans uppfattning av min inställning till den tyska
hjälpen:
Även general Mannerheim lade sig ut för avsändandet av tyska trupper.
Han ville icke ha dem för tidigt och icke alltför starka, på det att hans egna
finnar ännu skulle få tillfälle att kämpa och vinna självförtroende. Dessa
tankar voro militäriskt riktiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
