Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna framställning är, ehuru välvillig, såtillvida vilseledande,
som jag icke haft något att göra med inkallandet av de tyska trupperna.
Påståendet att jag »icke ville ha tyskarna för tidigt» är sålunda även
missvisande. En helt annan sak är att jag lojalt fogade mig i det
oundvikliga, påskyndande expeditionens ankomst, sedan jag väl fått
kännedom om att den tyska krigsledningen bifallit senatens anhållan.
Efter det de röda insatt sina huvudstyrkor mot oss, kunde tyskarna
helt naturligt tilldelas uppgiften att pacificera södra Finland, där
terrorn tilltog dag för dag. Det var just detta jag åsyftade med ett
ofta citerat telegram av den 20 mars: »Var god meddela Thesleff[1]
att jag anser det som en oavvislig plikt påskynda den tyska
expeditionskårens ankomst.» Ingen, som känner till förhållandena i söder
vid denna tid, kan förvåna sig över min oro. Den gällde icke läget
vid fronterna.
Då de operativa gruppernas chefer fingo del av mitt aktionsbeslut,
yrkade överste Linder på uppskov och skildrade i ett den 7 mars
daterat brev i dystra färger truppernas bristfälliga utbildning och
utrustning. Om denna vädjan utgått från en kommendör, som icke
likt Linder visat sig kunna föra sådana trupper till framgång, hade
jag ej fäst så stort avseende vid den. Så som det var, önskade jag
personligen dryfta saken med honom. Enligt rapporterna var en
upprepning av den röda offensiven omedelbart förestående. För
chefen på Satakundafronten var det under förhandenvarande
omständigheter föga tillrådligt att resa så långt som till högkvarteret i
Seinäjoki, varför Kauhajoki station på Kristinestadsbanan utsågs
till mötesplats: Överläggningarna inleddes den 8 mars på kvällen
och fortsattes följande dag. Trots att månget vägande skäl för
uppskov framlades, vidhöll jag mitt beslut. Den 12 och 13 mars utgingo
slutliga order om offensivens igångsättande den 15 mars.
Grundtanken i offensivplanen var att fiendens gruppering på
avsnittet Ruovesi—Filpula skulle bindas genom frontala anfall och
samtidigt omfattas från väster och öster. Planen gynnades både av
frontlinjens sträckning och av vägnätet. Redan den 5 mars hade
order utgått att anfallsstyrkorna skulle grupperas i följande,
överbefälhavaren direkt underställda avdelningar (se karta sid. 271):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
