Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
order »till de frivilliga ryska soldatavdelningarna och till Finlands
röda garde», ur vilken må citeras följande:
... Jag befaller alla trupper i Finland att under tiden från den 3 till den
9 mars förbereda sig på att angripa, och den 10 mars böra alla skrida till ett
avgörande anfall för att tillintetgöra slaktarna i landet och taga i besittning
särskilt järnvägslinjen Haapamäki—Pieksämäki...
Motståndarens huvudanfall skulle insättas mellan Päijänne och
Bottniska viken, där ordern även kom att verkställas med avsevärd
effektivitet. Befälet på denna front, där styrkan var inemot 15.000
man, fördes av en duglig och personligen oförvitlig man,
metallarbetaren Hugo Salmela, biträdd av överste Bulatsel och andra ryska
officerare. Den operativa tanken — densamma, som låg till grund
för vår förestående offensiv — var att våra trupper på avsnittet
Ruovesi—Filpula—Mänttä skulle bindas, under det att de egentliga
angreppskolonnerna skulle insättas öster och väster därom.
I anfallsordern ingingo givetvis föreskrifter för alla fronter,
men det visade sig snart att staben i Viborg föredrog att följa sitt
eget huvud. Ej heller kunde den röda överbefälhavaren göra sitt
inflytande gällande på Savolaxfronten, där han beordrat framryckning
över S:t Michel till Pieksämäki.
Vid tiden för igångsättandet av den röda offensiven hade våra
truppers skick ytterligare förbättrats. Organisationen hade vunnit
i fasthet, och såväl skyddskårsbefäl som underbefäl hade förvärvat
krigsvana. Flera enheter fördes av jägare.
På Satakundafronten strandade de anfall fienden insatte mellan
den 9 och 14 mars. Hans omfattande offensiv mot Filpulafronten
hejdades likaså över hela linjen. Den vänstra anfallskolonnen blev
efter tre dagars ursinniga strider tillbakaslagen vid Vaskivesi och
Ruovesi. Ännu grundligare blev misslyckandet på fiendens högra
flygel, där angriparna den 10 mars gingo till storms mot våra
ställningar vid Kuhmoinen. Här hade detachementschefen Wilkman själv
övertagit befälet och beslutit att lösa försvarsuppgiften aktivt. Han
dirigerade en bataljon i ryggen på fienden, som hårt ansatte vårt
försvar. Manövern lyckades, fienden fick lov att slå till reträtt och
reträtten urartade till panik. Segern var en välförtjänt framgång för
en företagsam och oförskräckt befälhavare och utgjorde tillika inför
den förestående offensiven ett glädjande och uppmuntrande bevis
på den manöverduglighet skyddskårstrupperna förvärvat. En annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
