Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15 kanoner, 49 maskingevär, 2.000 gevär och en mängd ammunition
föll i de tappra karelarnas händer. Också de våra fingo vidkännas
tunga förluster, men segern vid Rautus hade slutgiltigt säkerställt
basen för den förestående offensiven på Karelska näset och därtill
verkat avkylande på ryssarnas lust att vidare blanda sig i leken.
På några få dagar var det allmänna läget fullständigt omkastat.
Kriget hade inträtt i sitt sista, avgörande skede. Fiendens nordarmé
var krossad, Tammerfors i våra händer, och styrkeförhållandet på
Karelska näset utjämnat. Den tyska Östersjödivisionen under
generalmajoren greve von der Goltz hade landstigit i Hangö dagarna
den 3—5 april. Ytterligare hade Brigaden Brandenstein, som på
den tyska härledningens tillskyndan överskeppats från Reval, den
7 anlänt till Lovisa.
Motståndarens styrkor beräknades vid denna tidpunkt till i runt
tal 70.000 man, av vilka dock omkring 30.000 tillhörde lokala röda
garden, mestadels föga lämpade för fronttjänst. Den röda
krigsledningen väntade att de vita efter segern vid Tammerfors skulle
tränga in i södra Finland för att få kontakt med tyskarna och beslöt
därför att evakuera sydvästra delen av landet. För uppgiften att
hejda den vita folkhären disponerades en 15.000 man stark grupp
på den sprängda fronten mellan Bottniska viken och Päijänne. Den
röda Savolaxfronten räknade 6.000 man och den karelska
15.000—20.000, fästningsbesättningarna i Viborg medräknade. Det var
sålunda en sammanlagd styrka på 35.000—40.000 man vi hade emot
oss, vartill kommo de spridda avdelningar som i hast hopsamlades
mot tyskarna. Motståndarens beväpning var alltjämt god och
tillgången på artilleri och ammunition riklig. Överbefälet innehades
numera av diktatorn Kullervo Manner, som residerade i Helsingfors,
och överste Svetjnikov fungerade alltjämt som den röda ledningens
främsta militärexpert.
Såsom tidigare nämnts hade jag redan vid tiden för igångsättandet
av Tammerforsoperationen beslutit mig för en offensiv i Karelen så
snart Tammerfors intagits. Staden hade ännu icke fallit då de första
militärtågen redan rullade mot Karelen. Det andra alternativet, att
rycka söderut för att nå kontakt med tyskarna, hade ju varit en
relativt lätt operation, som varken hade fordrat omgrupperingar eller
medfört större tidsförlust, men fienden hade i så fall beretts möjlighet
att undkomma österut och att i sista hand draga sig över till ryskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
