Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
område.[1] Detta i förening med tanken på den ödeläggelse och den
ömtåliga situation vid gränsen, som utan tvivel hade blivit följden av
en sådan reträtt, gjorde att en framryckning söderut aldrig på allvar
ifrågasattes.
Den genom segern vid Tammerfors vunna aktionsfriheten måste
utnyttjas och starkast möjliga krafter överföras till Karelen. Detta
betydde givetvis en fullständig omgruppering av den vita hären.
Största delen av stormtrupperna vid Tammerfors kvarlämnades i
väster, där de sammanfördes till Västarmén under befäl av
generalmajor Wetzer. Övriga tillbudsstående styrkor underställdes
generalmajor Löfström, som utnämndes till kommendör för Östarmén.
Gränsen mellan dessa häravdelningar gick vid Päijänne.
Generalmajor Löfströms utnämning kom att ge anledning till en
kontrovers med senaten, som nu för första gången lade sig i arméns
personfrågor. Till min häpnad erhöll jag ett brev från senator
Svinhufvud, vilket gick ut på att senaten denna gång, även om den
principiellt höll före att militära dispositioner med fullt förtroende
skulle överlämnas åt mig, ansåg det vara sin plikt att fästa min
uppmärksamhet vid betänkliga yttringar av missnöje som framförts till
regeringen; dessa gällde främst den favorisering av tidigare i rysk
tjänst anställda officerare, som man tyckte sig spåra vid utdelandet av
befäl, befordringar och utmärkelser.
Någon dag senare anlände senatens ordförande, åtföljd av
senatorerna Renvall och Frey, på min inbjudan till högkvarteret. Jag
upplyste dem om att jag före generalmajor Löfströms utnämning till
chef för Östarmén noga hade övertänkt, huruvida någon av de äldre
jägarofficerarna kunde anses besitta tillräcklig erfarenhet för att
leda den förestående operationen, och även hade frågat major Sihvo,
om han ansåg sig kunna gå i land med uppgiften. Härtill hade denne
svarat nekande, uppenbart tveksam om sin kompetens att leda en
offensiv av så stora mått. Och sant var att jägarna, huru väl utbildade
de än voro, saknade rutin i att förbereda och leda självständiga
operationer i större skala och ej heller hade erfarenhet av stabstjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
