Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 MANNERHEIM: MINNEN DEC. 1918 —JULI 1919
peramentsfulle författaren Santeri Alkio. Den nya regeringen hade
sextio procent av lantdagen bakom sig sedan det socialdemokratiska
partiet ställt sig i opposition. Bland socialdemokraterna funnos de
som sträckte sig så långt som till att yrka på riksföreståndarens avgång
emedan han icke sett till att partiet blev representerat i regeringen.
I och med nyvalen till lantdagen hade Finland uppfyllt det sista
av de villkor regeringarna i Paris och London uppställt för inledandet
av normala relationer, och alla tecken tydde på att våra ansträng-
ningar ej varit förgäves. Den 8 mars hade franska regeringen med-
delat, att den hade för avsikt att översända en diplomatisk represen-
tant och att beslut därom fattats redan innan lantdagsvalets resultat
var känt. Åtgärden sades vara att betrakta som ett uttryck för den
tillfredsställelse riksföreståndarens manifest till Finlands folk och hans
politik framkallat hos franska regeringen. Den 22 mars hade man i
Foreign Office meddelat utrikesminister Enckell, som över London
var på väg till Paris, att principbeslut fattats om erkännande av Fin-
lands självständighet. Denna försäkran hade någon dag senare upp-
repats av ställföreträdande utrikesministern lord Curzon, som därvid
särskilt betonat, att England genom att deklarera sin ståndpunkt
velat stärka riksföreståndarens ställning inför lantdagens öppnande
och att man i England ansåg honom vara den enda, som kunde styra
riket med nödig auktoritet. Under ett besök vid Quai d"Orsay hade
minister Enckell erfarit, att förslaget om Finlands och Polens av-
skiljande från konferensen på Prinsöarna utgått från Förenta staternas
president. Såsom initiativtagare till ett dylikt förslag hade sålunda
även president Wilson indirekt erkänt Finlands självständighet.
Detta gynnsamma förebud till trots blevo vi den 23 april genom
den nyutnämnde utrikesministern Holsti, som då befann sig i Paris,
underrättade om att en representant för State Department frambållit,
att Finland borde gå in på att dess gränsfrågor behandlades vid freds-
konferensen. Minister Holsti förordade förslaget, men då varken jag
eller regeringen ansågo en dylik deklaration tillrådlig, erhöll han i
uppdrag att framföra, att Finland kunde mottaga ett erkännande de
jure endast på basis av rikets territoriella integritet. Att avge den
begärda deklarationen skulle ha skapat ett farligt prejudikat. Vår
orubblighet uppsköt mig veterligt icke ärendets behandling — må-
hända hade foglighet haft motsatt effekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
