Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Vinterkriget - Politisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 MANNERHEIM: MINNEN NOV. 1939 —MARS 1940
utnämnda svenska regeringens tillträde den 13 december 1939 ut-
talade statsminister Hansson, att dess politik avsåg att »skapa för-
troende och tespekt för vårt folks självständighets- och neutralitets-
vilja». Följande dag nedlade de skandinaviska staterna sina röster
i Geneve vid behandlingen av frågan om Rådsunionens utstötande
ur Nationernas förbund. Deras passiva hållning var ägnad att fram-
häva Finlands isolerade ställning och försvaga dess politiska möj-
ligheter.
Den första och viktigaste förutsättningen för en ändamålsenlig
utrikespolitik är en stark försvarsmakt. Sverige hade visserligen
nedrustat genom sin försvarsordning av år 1925, men spänningen i
det allmänna läget på 1930-talet hade medfört en uppryckning av
försvarsviljan, med 1936 års försvarsordning som resultat. Denna
innebar en avsevärd förstärkning av försvaret, och därför även för-
bättrade förutsättningar för en aktiv utrikespolitik. Vid andra världs-
krigets utbrott förfogade Sverige över en försvarsorganisation, som
i jämförelse med den bristfälligt utrustade armé, varmed Finland
fick lov att upptaga kampen, torde kunna betecknas som effektiv.
Dess svaga punkt var utbildningen, men denna brist motvägdes av
svenskarnas goda fysik jämte förstklassig materiel och högtstående
industri. Utbildningsnivån var för övrigt i stigande, efter det om-
kring hälften av arméstridskrafterna samt vissa landstormsförband
sedan början av september 1939 varit inkallade för kortare eller längre
perioder. Vid vinterkrigets utbrott mobiliserades delar av armén,
varvid inemot 100.000 man, sammanförda till II Armékåren, förlades
väster om Torne älv.
Under Moskvaförhandlingarnas gång hösten 1939 hade svenska
regeringen icke ansett Sveriges intressen kräva en insats, som hade
betytt effektivt stöd åt Finland, måhända beroende på att de ryska
kraven icke ansågos vara av den art, att de hotade svenska intressen.
Sedan kriget brutit ut, och i synnerhet sedan Moskva hade erkänt
regeringen Kuusinen och slutit en vänskaps- och biståndspakt med
denna, borde det dock ha stått klart, att Rådsunionen siktade på
ingenting mindre än erövring av hela Finland. Ett sovjetiserat
Finland hade varit en så stor fara för Sverige, att man icke kan frigöra
sig från tanken att det borde legat i svenskarnas eget intresse att med
alla medel bekämpa de ryska planerna. Med stora delar av de mobili-
serade styrkorna koncentrerade i norra Sverige hade svenska rege-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
