Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fred i vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRED I VAPEN 267
föregående besök hade påpekat, avhålla sig från att gå mot Lenin-
grad. Även generalöverste Halder uttalade förhoppningen, att
den till Finland utsända emissarien skulle få del av den ståndpunkt
landets regering och militärledning intog till de tankar han framlagt.
I det tyska högkvatterets krigsjournal för den 1 juni 1941 har
följande anteckning påträffats: »De förberedande? förhand-
lingarna med den finska generalstaben inledda den 25 maj 1941».
Den i utsikt ställda emissarien uteblev av obekant anledning.
Att de tysk-ryska relationerna voro spända bestyrktes av att
man i Tyskland inkallade allt flera årsklasser samt av omfattande
trupptransporter österut. Vår utrikesledning, i likhet med diplomat-
kretsar i allmänhet, var dock av den uppfattningen, att Moskva
komme att ge vika för de tyska kraven och att krig ej stod för dörren.
Även Rådsunionens sändebud såväl i Finland som i andra länder för-
säkrade, att man var beredd att gå snart sagt huru långt som helst
i eftergifter.
Under senare hälften av maj förfrågade sig det tyska utrikes-
ministeriet om finska önskemål för att bli i tillfälle att tillvarataga
dessa vid de pågående underhandlingar med rådsregeringen, vilka
väntades leda till en fredlig lösning av det spända läget. Svaret,
som avfattades den 30 maj vid en konferens hos republikens president,
utmynnade i följande direktiv till minister Kivimäki: Finland hoppa-
des att förhandlingarna skulle leda till att landets självständighet
garanterades och att livsmedelsförsörjningen och råvaruimporten
tryggades. Därjämte räknade man med en gränsreglering och kunde
i så fall tänka sig, att Rådsunionen finge behålla de områden på
Karelska näset, som kunde anses nödvändiga för Leningrads säker-
het, mot att Finland erhölle motsvarande kompensation i Fjärr-
karelen, varvid etnografiska och strategiska synpunkter borde be-
aktas.
Dessa önskemål kunna självfallet te sig väl optimistiska, men så
som direktiven då formulerades voro de tänkta som en ram för den
finska frågans behandling vid underhandlingarna. I Finland gjorde
man sig inga illusioner om att Tyskland vid sitt köpslående med
Rådsunionen skulle sätta sina egna intressen på spel för att tillgodose
de finska. Den 10 juni 1941 inrapporterade minister Kivimäki, att
1 Spärrat av författaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
