Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fortsättningskriget - 1942—43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 MANNERHEIM: MINNEN 1941—1944
voro dess motståndare. Dessutom fanns ju den möjligheten att vi
genom att ansluta oss till ryssarna i en slutkamp mot Tyskland till-
försäkrade oss förmåner, som ett fredsslut knappast kunde skänka.
En sådan utväg trodde han dock ej att det finska folket skulle välja,
då den var oförenlig med nordiska begrepp om lojalitet och värdig-
het. Det sista alternativet var att fortsätta kriget vid Tysklands sida,
vilket Jodl — utan att önska göra propaganda, som han sade — ansåg
vara det under rådande förhållanden minst äventyrliga.
General Jodls uppträdande bekräftade min och mina närmaste
mäns uppfattning att han var en redbar man, som även i motgången
tog hänsyn till våra svårigheter. De strategiska perspektiv han upp-
rullade förmådde dock icke påverka min uppfattning om läget.
Det var icke blott vid Medelhavet axelmakterna hösten 1943 till-
fogades ödesdigra slag. I öster hade tyskarna under sin reträtt steg
för steg dragit sig tillbaka till Dnjepr, och det antogs allmänt att
denna flodbarriär skulle hålla tills vintern bröt in, kanske till och med
över vintern. Detta blev ej fallet. Ryssarna lyckades på relativt kort
tid tillkämpa sig brohuvud på olika punkter utmed floden, vilken
forcerades i oktober. Deras framgångar berodde enligt tyska uppgifter
ytterst på en enorm mängd från Amerika överskeppade terrängbilar,
vilka möjliggjorde framryckning längs Ukrainas bottenlösa vägar.
Dessa händelser utlöste en eftersinnande och dov stämning i
Finland. I början av november publicerade socialdemokratiska par-
tiet ett nytt uttalande, i vilket icke blott Finlands rätt att efter egen
prövning utträda ur kriget hävdades, utan även framhölls att detta
borde ske oförtövat. Folket önskade fred, hette det, men en fred
som garanterade självständighet och frihet.
I mitten av november blev fredsfrågan åter aktuell. Kabinetts-
sekreterare Boheman vid svenska utrikesdepartementet upplyste
vid ett sammanträffande med madame Kollontay henne om att Fin-
land enligt ingångna uppgifter var villigt att sluta fred. Den 20
november anmodade hon kabinettssekreteraren att låta finska rege-
ringen veta, att den kunde sända en representant till Moskva. Er-
bjudandet dryftades i statsrådet, och på svenskt håll lät man förstå
att Sverige var berett att bistå oss med livsmedel i händelse freds-
kontakten ledde till att importen från Tyskland blev stoppad. Rege-
ringens svar på den ryska inviten innehöll, att vi önskade upp-
taga fredsunderhandlingar men icke kunde överlåta städer och för oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
