Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gobseck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
»Aha!» återtog han i det han vände sig mot mig, »ni skall
sannolikt se den vackra varelse, om vilken jag förut talat
med er; jag hör i korridoren aristokratiska steg.»
Den unge mannen återkom i själva verket och gav handen
åt en kvinna, i vilken jag igenkände samma grevinna, som
Gobseck skildrat för mig från sitt besök på morgonen i
hennes sängkammare. Hon var en av den hederlige, gamle
Goriots döttrar.
/ Grevinnan såg mig först inte, enär jag stod i fönster
smygen med ansiktet mot rutan. Då hon inträdde i
procentarens fuktiga och mörka rum, gav hon Maxime
en misstrogen, ängslig blick.
Hon var så vacker, att jag beklagade henne, trots hennes
fel. Vilken fruktansvärd ångest grävde icke i hennes hjärta;
hennes ädla och stolta drag hade något krampaktigt
förvridet, som hon inte lyckades undertrycka. Den unge
mannen hade blivit hennes onda genius.
Jag beundrade Gobseck, som uteslutande på en enda
växel för fyra år se’n förutsagt dessa båda varelsers öde.
»Måhända!»tänkte jag, »är det det där odjuret med
ängla-ansiktet, som behärskar henne med tillhjälp av alla
möjliga drivfjädrar: fåfänga, svartsjuka, njutning och stora
världens alla berusande nöjen.»
»Jag vet», utbrast vicomtessen, »till och med den där
kvinnans dygder ha tjänat som vapen åt honom; han har
kommit henne att utgjuta hängivenhetens tårar, han har
förstått att hos henne elda vårt köns medfödda ädelmod och
missbrukat hennes kärlek för att bra dyrt förskaffa henne
brottsliga ijöjen.»
»Det medger jag gärna», sade Derville, som inte förstod
de tecken fra de Grandlieu gjorde åt honom, »jag beklagar
inte heller det öde, som drabbar en i världens ögon så
lysande och för den, som läser i hennes hjärta, så fruktansvärd
varelse. Nej, jag ryste av fasa, då jag betraktade hennes
mördare, den unge mannen, vars panna var så ren, mun så frisk,
leende så intagande, tänder så vita och som liknade en ängel.
I detta ögonblick stodo de båda inför sin domare, som
rannsakade dem såsom en gammal dominikanermunk i sextonde
århundradet skulle givit akt på den tortyr, som två stackars
maurer undergingo i inkvisitionens underjordiska valv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
