Presentation. Förr ansågs det högst opassande att växla ens den obetydligaste fras med en person, som man ej var presenterad för. Denna över- drivna korrekthet är numera dess bättre på avskrivning och man kan mycket väl på t. ex. tåg, båtar, parksoffor eller i köer utbyta tankar om väder och vind med sina medmänniskor utan att först ha lämnat den tämligen ovidkommande upplysningen att ”mitt namn är Andersson”. Inom umgängeslivet är presentation dock fortfarande nödvändig. På alla privata tillställningar maste gästerna presenteras för varandra, antingen nu värdfolket sköter om den saken eller man gör det själv. Vid all presentation före- ställes en yngre eller underordnad för en äldre och förnämligare, d. V. s. den yngres eller den underordnades namn nämnes först. Likaså föreställes alltid en herre för en dam utom möjligen då det gäller en mycket gammal herre och en ung dam, i vilket fall damens namn nämnes först. Namn och titlar måste vid presen- tation uttalas tydligt. Häremot syndas ofta, ett faktum som kan vålla stort obehag i vårt land med sitt eviga titulerande och sin kännbara brist på ett ur artighetssynpunkt acceptabelt tilltals- ord. (Se Ni.) Skulle man ej ha uppfattat den andras namn kan det inte anses oartigt att direkt fråga härom; i annat fall får man försöka ta reda på det av andra eller diskret läsa sig till det på placeringskortet. Skall man föreställa någon nära anhörig bör släktskapen antydas; man säger t. ex. ”Min syster professorskan N.”, ”min dotter fru P.” Föräldrar som presentera sina vuxna barn säga ofta bara ”min son”, ”min dotter”. Är sonen utan spe- ciell titel eller dottern ogift går detta ju an, men har han en titel och är hon gift och således har ett annat namn än föräldrarna, är det naturligtvis nödvändigt att tillfoga detta vid presentationen. Småle älskvärt mot den ni blir presenterad för och säg för all del inte ”Tack!” Bli de nypresenterade överlämnade åt var- andra gäller det att genast få i gång en så ledig konversation som möjligt. (Se Konversation.) Då en herre föreställer sig själv nämner han sitt efternamn men ej sin titel, ehuru detta skulle vara i alla avseenden praktiskt. Detsamma gäller damer; dock böra gifta damer säga ”fru” framför sitt tillnamn. I vissa fall behöver da- 120