gift, eventuellt ämbetsring (doktors-, ingenjörsring m. fl.) eller signetring med vapen men naturligtvis ej några slags prydnads- ringar. ' Rökning. Tobaksrökning spelar inom det moderna umgängeslivet en be- tydligt större roll än förr, och uppfattningen om vad som därvid passar sig eller inte har undergått åtskilliga förändringar. Damer röka ju numera i lika stor utsträckning som herrar; det enda som fortfarande inte går an är att en dam röker på gatan. En herre kan däremot hänge sig åt nikotinlasten nästan var och när som helst utom i svenska konsert-, teater- och biograflokaler, i järn- vägskupéer med ”Rökning förbjuden” — samt i salongen hemma om frun är sträng och gardinerna ljusa. Inte heller i en mindre rök- kupé bör han tända sin cigarrett utan att först ha frågat de even- tuellt närvarande damerna om dessa ha något emot att han röker, överhuvudtaget bör en artig herre alltid inomhus göra sig under- rättad om, huruvida hans damsällskap tillåter rökning. En herre träder inte in i en salong eller restaurang med cigarretten i mun- nen, inte heller får han linder fortsatt rökning hälsa på och sam- tala med personer. Att tala med cigarretten hängande i mungipan förekommer inte bland bildade människor. Skall en herre på promenad klara både rökverk, hatt och hand- skakning på en gång, tar han först cigarren eller cigarretten med vänster hand, lyfter med höger hand pä hatten, vilken omedel- bart föres över till vänster hand, så att den högra blir fri. — Mot- tager man under det man själv röker besök av en annan person, fordrar artigheten antingen att man lägger bort cigarren, respek- tive cigarretten, eller att man bjuder den besökande något att röka. — Att på en bjudning där rökverk finnes framsatt taga fram egna cigarrer och cigarretter är oartigt mot värdfolket, såvida man inte har någon godtagbar ursäkt, t. ex. att man bara röker nikotinfri tobak eller ett visst märke. Cigarrer snoppas inte med tänderna som i amerikansk film utan med en pennkniv eller cigarrsnoppare, och ”maggördeln” tas alltid av hur fres- tande det än skulle vara att låta den sitta på såsom ett synbart 126