rande: "”Vem får jag lov att hälsa ifrån?” samt, sedan namnet rätt uppfattats: ”Var god och dröj!” — Telefonen är en oskattbar uppfinning, men dessvärre missbrukas den ofta i oförlåtligt hög grad. Att av ren pratsjuka besvära en massa människor med på- ringningar samt timme efter timme hålla telefonen upptagen är en speciellt kvinnlig svaghet, som ej borde få förekomma. Med affärsangelägenhet o. d. får man inte störa en person i hans hem, likaväl som privata spörsmål ej få föranleda en påringning till arbetsplatsen, såvida ej ärendet är av brådskande art. Man kan inte begära, att en äldre eller strängt upptagen person — som ej träffats på telefon — skall ringa upp, utan man tar i stället reda på när denne kan tänkas anträffbar och ringer då upp igen. Efter klockan lo på kvällen få inga påringningar till privatpersoner ske! — Har man anlitat telefon i en butik ( där ej särskilt anslag om telefonavgift finnes) frågar man alltid, vad man är skyldig. Likaså bör man ej för annat än mycket viktiga ärenden använda andra människors telefoner, och i sådant fall icke utan att först be om lov. Som boende gäst bör man sorgfälligt betala sina even- tuella interurbansamtal. Telegram. Lyckönskningstelegram, vare sig det gäller bröllops-, födelse- eller andra bemärkelsedagar, sändas inom landet helst på lyx- blankett. Dessa blanketter, vilka numrerade finnas upptagna på telefonkatalogens sista omslagsblad, äro givetvis betydligt fest- ligare än de vanliga, och dessutom går den extra avgift de be- tinga till välgörande ändamål. — Har man inte nagot verkligt fint och kvickt att säga i sitt telegram, bör man fatta sig kort.' Några enkla, hjärtliga ord säga oftast mera än en tillkrånglad, krystad versifierad hyllning. ”Hjärtliga (eventuellt vördsamma) lyckönskningar” duger alltid. Men, för all del ej: ”Hjärtliga lyck- önskningar tillönskas!'' Allt alluderande på barndop och dylikt i bröllopstelegram verkar ytterst tarvligt och osmakligt. Tennis, se Sport. 141