Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Så bad jag till den gamle. Öfver min själ nedsjönk
en salig frid såsom bönhörelse. Nu heter jag Norna-Gest.
2.
På Gräninge gård, lyder Sagans mening, låg det lilla
nyfödda barnet i sin vagga. Öfver vaggan brunno tvänne
ljus, som med sitt sken förklarade gossens leende anlete.
Då inträdde tre Nornor och spådde om honom. De två
äldsta sade intet annat än godt och lofvade honom stor
lycka och välsignelse. Men den yngsta, stött öfver de när-
varandes föraktliga bemötande — (Framtidens Norna är
flyktig och ömtålig) —, blef vred och sade: "Barnet skall
ej längre lefva, än tills det ljuset är utbrunnet, som nu
lyser vid vaggan." Då tog den äldsta Nornan ljuset och
släckte det. Men barnets moder gömde det undan.
Norna-Gest, så kallades barnet, växte upp och blef
en blomstrande yngling. Allt mera utvecklades hos honom
sångens anlag. När han nu tågade ut, som forntidens bruk
var, att lära känna främmande höfdingar och folk och
vinna bildning och frihet i den konst han älskade, lade
han ljuset i sin harpa och bar det med sig, på det ingen
annan skulle upptända det i otid och dermed komma ondt
åstad. Så gick han i många år genom flera länder. Han
sjöng och spelte förunderligt, besökte många konungars hof,
stred manligen i flera drabbningar och var älskad, hvart
han kom, för sin konst och sin fromhet.
Sist, då hans afton var inne och hans hufvud hvitt
vordet af ålder, men hjertat ännu friskt som i ungdomen,
kom Norna-Gest till Norges ridderlige konung, Olof Trygg-
vason. Vid hans hof blef skalden väl emottagen. Konun-
gen hörde honom gerna sjunga och förtälja sagor. Der
urskilde hans säkra blick halten af en beprisad guldring,
som af en hemkommen hofman konungen förärades, visade
till allas förundran ett bättre guld och gaf till slut det
inbilska hoffolket, som med honom hållit vad, en kraftig
förmaning. Der slog han Gunnars slag, der sjöng han om
Sigurd och Brynhilda, tog dop och kristendom och var
konungen kär framför andra.
Men den gamle skalden hade nog lefvat. "Hvad
månde det lida med dig, om du tänder ditt ljus?" sade
en qväll konung Olof. Då reste sig Norna-Gest, tog ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
