Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
ur harpan och lät det brinna. Ju mera det förtärdes, ju
mera led det ock med skalden. Han sjöng sin sista sång
och lade sig stilla neder. TLågan fladdrade ännu vid pi-
pans rand och letade efter näring. När hon intet mera
fann att fästa sig vid, flammade -hon ut och försvann mot
höjden och si! då var icke Norna-Gest mera här, hans
ande flög som lågan uppåt, uppåt till Allfader.
I denna tafla, målad på sagans himmelsblå grund med
ljusets klara färger, har jag, utan att söka, funnit bilden
af ett äkta och enfaldigt stort skaldelif i dess morgon,
middag och afton, ett oförgängligt efterdöme, väl värdt
att af unga och mognare skalder alvarligen begrundas och
af hvarje forntidens och det skönas vän åtminstone ett
ögonblick betraktas.
3.
Norna-Gest bestrålades af ljus i sin vagga och invigdes af
trenne Nornor. Det var hans morgon.
Ett sångens barn köper ej, förvärfvar ej sin inre för-
måga och sår icke sjelf konstens frö i sitt bröst. Den
unge Bardens ljus kommer ofvanefter och skiner öfver ho-
nom i vaggan, der han ligger och leker med sina färgrika
blommor. När han börjar finna behag i dem, när han
kan le och fröjdas åt ljuset och själen öppnat sig för in-
gifvelsens första stråle, komma de tre gudinnor Minne, Nu
och Hopp, lägga sina händer på hans hufvud och välsigna.
Då händer väl, att den yngsta af dem, det är Hoppet,
undantränges af de äldre, blifver förtörnad, vänder ryggen
till och kallar sig Fruktan. Det närvarande är alltid hög-
färdigare och tror sig mer vara än det förflutna, emedan
det är; men det förflutna har ock någonting varit i sina
dagar och vill derföre högre prisas än det ovissa, beslöjade
Tillkommande, som ännu aldrig vard. Hvar och en af gu-
dinnorna vill, att skalden mest skall tillhöra henne. Men
ban måste älska dem alla lika, om han vill rätt uppfylla
sin bestämmelse, han måste försona dem. Och om de un-
der dagens skiftande handlingar och öden skiljas åt, så
sluta de åter i gemensam famn sin älskling, när hans afton
kommer, om han redligen burit oljoqvisten och väldeligen
slagit harpan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
