Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Norna-Gest vandrade och söng och bar sitt ljus i sin harpa.
Det var hans middag.
De gamle nordiske skalderne suto sällan hemma under
sin friska mannaäålder. Än voro de i härnad till sjöss och
till lands, deltogo i stridens faror och söngo sedan om
seger med svärdet i hand. Än besökte de konungars hof,
voro deras råd och fröjd och söngo glada högtidssånger
med hornet i hand. Denna fädrens sed hör nu mera, lik-
som många andra forntidens bruk, till de förgätna. För-
fädren visste väl, att den djupa blick, den sanna utbildade
lefnadsvishet, som tillhöra en äkta skald, säkrast vinnas
och förökas genom utvandringar och umgänge med sär-
skilda folk. Ännu i dag gäller denna sanning, ännu i dag
är det farligt för en uppväxande nordisk yngling med äd-
lare anlag att tro sig kunna hitta det af sånggudinnan
underskrifna misterbrefvet på sitt skrifbord, att göra sig
stor öfver en tom inbillning, sin verldskännedom och djupa
vishet, innan han rätt lärt, hvad verlden vill säga och
huru omätligt mycket der finnes att se och lära, som in-
gen kan ana inom fyra väggar eller rätt bedöma efter
böcker ; nej, skalden må gå, eho han är. Han bör åtmin-
stone bese sitt eget fädernesland och känna sina landsmän,
om han en dag vill upplyfta dem högre till ljus och bild-
ning. Vårt gamla Sverige med sina fjällar och dalar, sina
sjöar med tjusande stränder, sina i lynne och drägt skif-
tande, men i folktro och ära och dygd förenade innevå-
nare, erbjuder honom så många rika skördar. Må han
bära ljuset i sin harpa; må han tända det sjelf och låta
det lysa, sjelf stämma sina strängar och låta deras toner
utgå såsom strålar öfver jorden, diktande och verkande
med fröjd och med kraft, medan middagssolen lyser.
Norna-Gest skilde det älta guldet från det oäkta hos ko-
nung Olof. Det var hans afton.
När en gång dagen är framliden och skalden efter
sina, ofta mödosamma, alltid uppbyggliga, lärorika van-
dringar kommer åter, söker och finner ett tak, derunder
han kan ingå, och ett säte, hvarpå han får hvila, så för-
samla sig omkring den åldrige vise de unga slägter, att
höra hans resebeskrifning, hans lärdomar, betydelsefulla.
sagor och ljufliga sånger. Till snillets medfödda eld hafva
åren och nitet fogat erfarenhetens rökelse, mildrande, ej
qväfvande lågan. Den blick, der ungdomens hopp, man-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
