- On this page / på denna sida
- Elfte brevet
- On this page / på denna sida
- Elfte brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA
145
Den 23.
Vi voro på Carlsfors. Det hade blivit afton. Ljusen
stodo på gröna bordet i förmaket. Vi sutto däromkring.
Den viktiga, prövande stunden var kommen; det var
hemskt inom mig, och alla de andra voro ovanligt tysta
och tungsinta. Björn hade fått tag i en pennkniv och
täljde — i brist på annat — på bordet. Ma chére mére
slog honom på fingrarna och gav honom sedan en bunt
skrivpennor att tillskära. Sedan satte hon sig att knyta på
ett nät för fiskredskap, vilket är hennes vanliga
aftonarbete, ty hennes ögon äro ej starka och tillåta ej ett
finare. Till mig sade hon:
"Nå, lilla fru, läs nu upp sin historia. Men låt se att
den blir munter. Man kan ha nog att sörja över här i
världen, utan att gråta åt vad som står i böcker!"
"Jag kan ej lova att den blir munter", svarade jag,
"men jag tror den vara av stort intresse, och den är
dessutom historiskt sann."
"Det är alltid en merit", sade ma chére mére, "och
man får väl rätta mun efter matsäcken."
Jag begynte läsa historien om den stränga fru Märta
som vägrade ge sitt samtycke till dottern Malins giftermål
med Erik Stenbock. När de unga i tio år med alla medel
sökt beveka den oresonliga modern flydde Malin med sitt
hjärtas kär över gränsen till Halland där en dansk präst
vigde dem och de återvände samma dag till Torpa, där
bröllopet firades. På samma gång tillställdes, att konung
Johan, änkedrottningen, hertig Carl, prinsessorna,
riksens råd och alla Stenbockarnas släktingar skrevo till fru
Märta och bådo för herr Erik och hans fru. Men
moderns sorg och harm uppretades åter genom
underrättelsen om giftermålet, som skett utan hennes vetskap.
Oaktat alla förböner ville hon ej veta av varken dotter
eller måg.
10. — Fredrika Bremer, Grannarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
