- On this page / på denna sida
- Tolfte brevet
- On this page / på denna sida
- Tolfte brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA
155
"Gud bevare dig, Fransöska, att någonsin lida vad jag
har lidit, att någonsin känna vad jag har känt, ja, ofta
ännu känner, Gud bevare dig...!
Vad önskar den lyckliga modern för sina barn? Att de
må länge leva på jorden. Men vad önskar jag för min
enfödde son? Jo att" — och här antog hennes ansikte
ett förfärligt uttryck — "att han må vara död! Att han
må ligga djupt ned i jorden, eller på havets botten; att
dessa ögon aldrig skola se honom mer, dessa öron aldrig
höra hans röst... O!... att han må vara död, död ...
död... !"
När sonen går utur fädernehuset ut i vida världen,
var ger modern honom med på den långa färden? Sin
välsignelse ger hon honom. Men åt min ende son gav jag
— min förbannelse. Ser du" — fortfor hon med allt
högre vildhet — "jag hade på hans huvud lagt hela min
kärlek, min ära, min stolthet, och han — lade skam på
mitt. Se!" — och hon rev slurkan av huvudet och kastade
den häftigt till golvet; det grå, nästan vitnade håret föll i
vågor ned på hennes axlar — "se! då strödde sorgen aska
i mitt hår. Förr var det svart, men en natt föll snö — och
det blev vitt.
Sedan förbannelsen var sagd och den förbannade borta,
blev det mörkt inom mig, och jag satt i mörkret, och
dagar, månader och år gingo om, och jag visste blott, att
allt var mörkt. Jag sökte att glömma honom, jag tänkte:
han är död!"
Mina tårar flödade, min hela själ var upprörd och jag
utropade: "O, den olycklige! Han vandrade förskjuten
omkring, fann törhända intet bröd och intet hem! Han
dog kanske på främmande jord och tänkte på sin mor,
längtade att trycka hennes hand till sina läppar och få
förlåtelse... och hon!... o den arme!"
Ma chére mére var dödsblek och darrade häftigt; hon
tycktes ha möda att andas. "Fransiska", sade hon slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
