- On this page / på denna sida
- Trettonde brevet
- On this page / på denna sida
- Trettonde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
FREDRIKA BREMER
åter." Ma chére mére gick, under det hon sade halvhögt
för sig: "Fem och tjugu år!"
Jag sade ingenting, men hoppades inom mig, att denna
händelse ej skulle vara utan frukt för hennes hjärta. Vi
gingo en stund tyst och långsamt, då ma chére mére
hastigt såg upp, tycktes vilja slå ifrån sig och sade halvt
förebrående, halvt muntert: "Du går som en sköldpadda,
Fransiska, och därmed gå vi och drömma bort tiden. Nu
måste vi skynda oss till prostinnan Rhen och dricka fort
vårt te, på det vi ej må komma hem i mörkret."
Men att komma fort ifrån prostinnan och hennes te var
omöjligt.
Jag var matt av prat och mat; jag längtade obeskrivligt
hem till min björn, och sade: Gudskelov! när vi satte oss
i vagnen. Det hade blivit mycket mörkt, himmeln hade
dragit över sig en grå molnkappa, som ej släppte igenom
minsta lilla stjärnglimt. Men i väster, vid horisonten,
blixtrade det starkt och ofta, ehuru utan åska. Det var
vad vi kalla kornblixtar. Ma chére mére tog tömmarna
av betjäntgossen, som satte sig bakpå vagnen, där vi
snart hörde honom småsnarka.
Aftonen var varm och lugn, och denna färd vid
blixtarnas ljus hade ej varit mig oangenäm, om jag ej varit
ängsligt stämd och dessutom litet rädd, ty mörkret var
emellanåt så djupt, att man ej kunde urskilja vägen, och
ma chére mére hade ej sin vanliga vaksamhet. Hon
tycktes vara vid en upprörd sinnesstämning och förde ofta
näsduken till ansiktet. Denna rörelse hos henne gjorde
mig gott, men ingav mig oro för vår fart. Den gick
emellertid säkert, ehuru ytterst långsamt, och oaktat min
fruktan, oaktat alla oroliga och ängsliga tankar, blev jag
vid den långsamma åkningen och vagnens sakta vaggande
sömnig. Jag nickade och drömde, jag vet ej huru länge,
men blev plötsligt väckt av en häftig knuff, som vagnen
fick i det den körde på någon stock eller sten. Jag såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
