- On this page / på denna sida
- Trettonde brevet
- On this page / på denna sida
- Trettonde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA 167
det en verklig människogestalt? Mina Ögon stirrade
forskande därpå. Det trädde fram — det var Bruno; men,
min Gud, huru han såg ut! Blod flödade över hans panna
och ned på hans blottade bröst, kläderna voro
sönderslitna, kinderna dödsbleka, vild oro brann i ögonen, i de
sammandragna ögonbrynen tycktes ljungeldar gömma sig,
och fast beslutsamhet hade sammanpressat läpparna. Han
nalkades oss. På en vink av honom avlägsnade sig det
främmande fruntimret, och vi tre voro nu allena. Jag
gjorde mig los ur ma chére méres armar och satte mig
upp på soffan. Hela min besinning hade återvänt; min
själ var i den häftigaste spänning, och med en
obeskriv-bar ångest betraktade jag mor och son, som nu stodo
ansikte mot ansikte. Ett ögonblick tego de båda. Deras
blickar tycktes vilja genomtränga varandra. Ma chére
mére syntes fattad av en hemsk häpnad — hon vek ett
steg tillbaka. Bruno gick ett steg fram och talade långsamt
och liksom med stelnad tunga: "I ären räddade.
Gudskelov l Och mig återstår blott — att dö, eller vinna ...
förlåtelse. Min mor! min mor!" utropade han, vill du ej
förlåta, vill du ej välsigna din son? Tag bort
förbannelsen från min panna! Jag har lidit så mycket. Jag har
irrat fridlös omkring. Jag har lidit, jag har ångrat... jag
kan, jag vill försona. Men, då måste du förlåta, du måste
välsigna mig, min mor!"
överväldigad av mina känslor kastade jag mig på knä
bredvid Bruno och ropadet "förlåtelse! förlåtelse!"
Vad som under denna tid föregick inom ma chére mére,
vet jag ej. Det såg ut som en strid mellan Uv och död.
Hon rörde sig ej; med en stel, orörlig blick såg hon på
den knäböjande, och darrningar flögo över hennes bleka
läppar. Men när hans röst tystnade, då höjde hon handen
och tryckte den häftigt mot sitt hjärta. "Min son! O ...!
O ...!" sade hon med dov röst; hon drog en djup, djup
suck, hennes ansikte gulnade, ögonen slötos, hon vacklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
