- On this page / på denna sida
- Nittonde brevet
- On this page / på denna sida
- Nittonde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA
203
så kvalt mig, att jag grät, då jag blev ensam. Vid
middaden var soppan rökt. Björn måste lämna mig strax efter
middagen. Jag tyckte att allt var odrägligt, och för att
köra det elaka lynnet ur huset, vandrade jag under
paraply och i smutsen bort till Dahls.
Jag fann dem ensamma. Den lilla familjen var
församlad i gubbens sjukrum. Han satt i sin stora länstol
med fötterna lindade i flanell. Serenas blick och vänlighet
skulle ha upplivat mig, om icke hennes blekhet hade
förskräckt mig och låtit mig ana, att här icke heller stod
rätt väl till. Herr och fru Dahl voro även ovanligt tysta
och allvarsamma. Jag såg likväl tydligt, att förhållandet
emellan de gamla och deras älskling var lika hjärtligt som
vanligt.
Efter teet gick fru Dahl in till sig och bad mig följa
med, emedan Serena skulle läsa högt för sin morfar, som
denna afton ej orkade språka. När vi voro allena
berättade den goda gumman att Bruno för några dagar sedan
hos Serenas morföräldrar anhållit om hennes hand,
"Hans begäran", fortfor fru Dahl, "gjorde mig ont,
och dubbelt så, när han framförde den på en gång så
varmt och så manligt, ty jag har alltid hållit av Bruno,
och likväl kunde vi, för många orsakers skull, ej tänka
på honom till make åt Serena, åtminstone icke ännu, då
vi så litet känna honom. Det har gått underliga rykten om
hans ungdom och anledningen till hans flykt ur
modershemmet. Min man tog således kallt emot Brunos begäran,
och, utan att avslå den, bad han honom för närvarande
ej tänka vidare därpå, talade om framtiden, om att
närmare lära känna honom o. s. v. Med en dyster blick tog
Bruno sin hatt, bugade sig och lämnade oss utan att säga
ett enda ord.
Sedan han var borta, kände vi oss alldeles förstämda,
och vi beslöto att yppa för Serena allt vad som nyss
förefallit och höra vad hon skulle säga därtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
