Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Elektricitetens uppmätning för tekniska ändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄTSKORS LEDNINGSMOTSTÅND. 93
och i följd däraf uppstår en polarisation, d. v. s. en
elektromotorisk kraft i motsatt riktning mot den, som förorsakar
strömmen. Uppenbart är, att detta måste ega inflytande på det
resultat man skulle erhålla, om man medelst de för fasta kroppar
vanliga metoderna ville uppmäta vätskors ledningsmotstånd,
och man gör därför bruk af särskilda förfaringssätt vid dessas
undersökning.
Yid de första försök häröfver, som blifvit gjorda, nämligen
af Pouillet, användes elektroder eller polbleck af samma metall,
som den i vätskan innehölls. I så fall blifver polarisationen
mycket liten. Däremot eliminerade Wheatstone denna genom
att med bibehållande af samma tvärskärning hos vätskepelaren
förändra dennas längd och taga skilnaden mellan de motstånd,
som härvid erhöllos. Men nu mera gör man vanligt visbruk ät
KoJilrauschs metod med vexelströmmar, elektrodynamometer eller
telefon, hvarom mera längre fram.
Vätskepelaren, som undersökes för bestämning af det
specifika ledningsmotståndet, innehålles lämpligast i ett glasrör,
hvari elektroderna af platina eller platineradt silfver kunna
förskjutas. Då man har likriktad ström kan gasutveckling uppstå,
och man får då begagna U-formiga rör samt trådnät eller platta
trådspiraler såsom elektroder. Vi anföra några resultat af dessa
undersökningar.
Det fullkomligt rena vattnets motstånd är ofantligt stort,
och det kan t. o. m. ifrågasättas huruvida det icke helt och
hållet saknar ledningsförmåga, enär motståndet visar sig beroende
af materialet hos det kärl, hvari vattnets destillation försiggått.
Vanligt vatten utöfvar visserligen ett ganska stort, men mycket
väl mätbart motstånd. Svafvelsyrehaltigt vatten har sitt minsta
motstånd vid 30,4 proc. halt af ren syra, då sp. vigten är
1,224, och är detta motstånd i ohm per kbcm. (jämför p. 84)
s = 15,300 [l - 0,o 16 (t - 18°)],
där t är temperaturen.
För mättad koksaltlösning har man
s = 52,400 [l - 0,022 (t - 18°)],
och för magnesiumsulfatlösning, hvars minsta motstånd är vid
17 proc. sälthalt, då sp. vigten är 1,183,
s.= 230,000[l -0,o2G (t - 18°)].
Man ser af dessa uttryck, att det specifika motståndet hos
de vätskor, man vanligen vid elektriska apparater använder, är
ofantligt mycket större än metallernas motstånd.
Hvad angår det inflytande temperaturen utöfvar på de
sammansatta vätskornas ledningsmotständ, synes af nyss anförda
formler, att motståndet blifver mindre vid växande temperatur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
