Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Elektrisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPKOMSTEN: AF LJUSBÅGEN. 379
var endast 6 mm. qvicksilfverpelare, kunde kolspetsarnes
afstånd förökas från 11 till 18 cm. Yi återkomma något längre
fram till elektricitetens ledning genom gaser och tomrummet.
Om man undersöker de båda elektroderna, finner man, att
den positiva alltid förlorar i vigt. Detta kan äfven vara fallet
med den negativa, ehuru icke i så hög grad som med den
förstnämnda. Men det kan inträffa, att den negativa
elektrodens vigt förökas; detta är i synnerhet händelsen, om ljusbågen
alstras i förtunnad luft eller i qväfgas. I luften försiggår en
förbränning med låga af kolspetsarne, och då måste båda
förlora i vigt, ehuru den positiva mest, ofta omkring dubbelt så
mycket som den andra. Vigtsförlusten vid den positiva
elektroden beror dock icke blott på förbränningen, utan på en
lösslitning af kolpartiklar därifrån, och dessa transporteras af
ljusbågen mot den negativa elektroden. Betraktar man bågen
genom ett färgadt glas, kan man varseblifva de glödande
kol-partiklarne, som öfvergå mellan spetsarne. Matteucci har genom
mikroskopet iakttagit partiklarnes öfvergång, när såsom
elektroder användes järnkoner; han såg de smälta kulorna hastigt
rulla mot den positiva spetsen och därifrån kastas mot den
negativa och därstädes afsätta sig. Yoro de båda konerna i
beröring, blef den positiva rodglödande, och om man långsamt
aflägsnade dem, erhölls en bågformig lysande ström, som
öfvergick från den positiva till den negativa elektroden.
Men om också en förflyttning af fasta kol- eller
metall-partiklar eger rum, är dock otvifvelaktigt, att jämväl en
afdunstning eller ångbildning af kolet eller metallen försiggår,
åtminstone vid den positiva, varmare elektroden. En kokning
vid denna kan till och med inträda.
Såsom Van Breda ådagalagt eger äfven en förflyttning
rum från den negativa till den positiva elektroden, ehuru vida
svagare än i den motsatta riktningen. Om man vid försöket
använde två kulor af t. ex. guld eller silfver, skulle den
sistnämnda efteråt visa spår af guld, den förra af silfver. När
emellan två kopparkulor anbragtes en isolerad järnskifva,
tilltog under ett försök den positiva kulans vigt med 63 och den
negativas med 360 mgr. Båda kopparkulorna voro då betäckta
med järn från skifvan.
Hålles under ett ögonblick ett kallt föremål i en ljusbåge
mellan metalliska poler, visar sig spår af metallen utfälda på
den kalla ytan.
Till följe af den olika åverkan, som de båda etektroderna
lida, förändras deras form på olika sätt under elektricitetens
genomgång. Man kan utan svårighet undersöka detta genom
att med tillhjälp af en lins framkalla en förstorad bild af bågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
