Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckliga människor, skizz af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, här ä’ jag, kära Marta! — sade syster Bengta, i det
hon kom emot den blinda och slöt henne i sina armar. — Hur
står det till med er nu för tiden?
— Ack, jag ä’ så lycklig... så lycklig... Herren ä’ så
god... så god... så god..., svarade den gamla, under det
hon, ledd af syster Bengta och vänligt hälsad af de öfriga,
satte sig på gåsbänken.
— Nå, hva’ ä’ de’ nu då, som Marta ger sig så öfver
för? — undrade syster Bengta småleende.
— Ack, min ende son har blifvit frälst, har blifvit ett
Guds barn, — svarade Marta och tårarna runno ur de blinda
ögonen. — Dag å natt har ja’ bedt Herren därom i femton år,
å nu har han hört mina böner, å nu ä’ de’ så ljust, så ljust
midt i mörkret!
Nu skulle blinda Marta också dricka kaffe och smaka på
syster Bengtas bullar och sedan fortsattes läsningen och
bönerna, då och då afbrutna af en sång, upptagen af syster
Bengtas kraftiga stämma, som de små gummorna följde med
sina hesa, spruckna röster.
Kärlek och lycka präglade allas ansikten; blinda Marta
satt där med händerna sammanknäppta och lyssnade i stilla
hänryckning på de heliga ord, som uttalades omkring henne.
Utanför stugan bredde sig aftonens stillhet, och den djupa
tystnaden öfver skog och ängar tycktes bära de darrande
tonerna upp till den fader, som vårdar sig om och älskar de
minsta af sina barn...
Först då solen gått ned bakom berget, togo gummorna
farväl och begåfvo sig hem, dock först efter det bestämda
löftet, att syster Bengta minst en gång skulle hälsa på hvar
och en af dem.
— Nu, mor lilla, ä’ de’ tid på att vi gå till hvila, —
sade syster Bengta, då hon och mor Stina blifvit ensamma —
jag ä’ trött å behöfver sofva, ska’ ja’ säja mor.
— Ja visst, kära hjärtandes mitt barn, — sade gumman,
i det hon stultade fram till bädden, som hon började ordna, —
se, här ska’ hon ligga, mitt hjärtegryn...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
