Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckliga människor, skizz af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de’ ä’ bra att vara sparsam», sade hon med en skälmaktig
tindrande blick på syster Bengta, »den, som gömmer, han har.»
Sedan gingo mor Stina och syster Bengta och hälsade på
hos några af den lilla byns invånare, som voro för gamla
eller sjuka att lämna sina stugor.
— Vi gå först till rättar-Lena, — sade mor Stina, —
ja’ tänker, ho’ längtar mest af dem alla att få se syster.
Ja, nog längtade hon alltid, den gamla! Då syster kom
in i stugan, räckte hon fram ena handen, den enda lem hon
kunde röra, och tårar af glädje runno utför hennes skrumpna
kinder. I trettio år hade hon legat förlamad i sin bädd, men
hon var sig lik som i forna dagar, ögonen hade samma vänliga,
blida uttryck och munnen samma fromma leende.
— Kära, kära mor Lena, — sade Bengta, i det hon satte
sig på sängkanten och vänligt strök den gamlas hand, — icke
trodde jag, att vi mera skulle återses här... Men Gud
uppehåller dig, du tröttnar ej att vänta?
— Ack nej, — svarade den gamla och smålog, ett
inåtvändt, drömmande leende, — jag tröttnar inte på att ligga på
utkik, jag tröttnar inte på att plocka mina vingar till flykt...
jag tröttnar inte på att vänta min frälsare...
Sedan gingo de till mor Gertrud, en åttioåring, som bodde
ensam i en liten stuga långt inne i skogen. En egendomlig
gammal kvinna var hon; det låg någonting overkligt, nästan
öfverjordiskt i den späda gestalten, som rörde sig snabb och
lätt som en ung flicka, i de fina, bleka dragen och de
skimrande bruna ögonen. Hon ville aldrig lämna sin stuga; ett par
gånger under vintern hände det, att hon blef insnöad under
flera dagar, men hur mycket än hennes gifta döttrar bådo henne
komma till dem, stannade hon dock kvar i sin hydda. Den
hade för henne blifvit liksom en fristad, hvilken under sitt
låga tak gömde alla de minnen och tankar och böner, bland
hvilka hennes själ helst dvaldes.
Hur väl syster Bengta mindes en julafton, då hon kommit
med bullar och presenter till mor Gertrud! Det var så tyst
och mörkt inne i den djupa granskogen, endast det sparsamma
ljuset från stjärnhimmelen vägledde henne. Men från den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
