Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hvita näckrosen, af S. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HVITA NÄCKROSEN.
57
Då jag var nitton år, såg jag för första gången honom, vid
hvilken min hand och mitt hjärta skulle bindas för lifvet.
På grund af sjuklighet måste min far begära adjunkt, och en
ung pastor, Axel Linder, blef då missiverad till oss. Den
nykomne var snart känd och omtyckt af oss alla. En ädel, djupt
religiös ande bodde inom honom och gjorde hans vackra
utseende ännu mera fint och tilldragande. Jag, som alltid svärmat för
det sant sköna, fann här ett ideal, till hvilket jag genast såg upp
med beundran och snart äfven med en ungdomlig, hängifven
kärlek. Äfven jag var älskad tillbaka, och den dag, då Axel
talade med mina föräldrar härom och de välsignande lade våra
händer tillsamman, var den lyckligaste i mitt lif.
En tid härefter kom ett yngre fruntimmer till mitt
föräldrahem för att finna landtlig stillhet och hvila. Mina föräldrar
voro verkligt människoälskande, så det förundrade mig icke, att
den okända sorgklädda fick ett hem hos dem. Men hvad som
förundrade mig, det var den djupa sorgbundenhet, som stod att
läsa i hennes bildsköna anlete. Hvad månde vara orsaken
härtill? frågade jag mig själf mången gång. På den främmandes
vänstra ringfinger glänste blott en enda bred guldring, och
detta gjorde mig villrådig, om jag skulle gifva henne frutitel
eller ej. Jag rådfrågade min far, och han svarade med sin
milda röst: »Min kära Elsa, kalla henne du helt enkelt Maria, det är
hennes namn, det tycker hon bäst om. Jag beder dig, var
kärleksfull emot henne, ty hon har lidit mycket.» Då jag såg
upp i min fars ansikte, var han blek och upprörd och fortsatte
sakta liksom för sig själf: »Måtte hon snart finna frid hos
honom, som ensam förmår att verkligt hugsvala bedröfvade
hjärtan».
Från denna stund försökte jag ock att visa mera
intresse och vänlighet emot vår gäst. Men i mitt hjärta var det
dock, som om jag känt mig hård och kall mot henne. Hennes
djupa melankoli väckte mina misstankar angående hennes
förflutna lif. En ädel skönhet stod dock tecknad i hennes bleka
ansikte, och jag kunde långa stunder, då hon ej märkte det,
försjunka i betraktande häraf. Men hastigt spratt jag till
liksom stungen af en orm. »Oren» ljöd det i mitt inre. Själens
fullkomliga renhet och helighet var det mål, jag föresatt mig.
Jag förstod ej då, att mina onda misstankar mot den olyckliga
voro den dödssynd, som orenade mitt eget hjärta, och som jag
bort bekämpa. Maria, som -vi nu alla förtroligt kallade henne,
var mycket tillbakadragen och vistades helst ensam på det lilla
vindsrum, hon fått sig anvisadt. Då mina föräldrar som oftast
sände mig upp till henne, fann jag henne alltid badande i tårar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
